Amy Adams vann pris på årets Golden Globe-gala för bästa kvinnliga huvudroll i en komedi/musikal. Och även om jag personligen fortfarande grämer mig över att inte Julianne Moore fick priset för hennes insats i ”Maps to the Stars”, så är också Amy utan tvekan mycket väl värd en staty för sin prestation som Margaret Keane.
Margaret är en kvinna som på 1950-talet packar sin väska, tar dottern, sina tavlor och lämnar hemmet och ett kvävande äktenskap bakom sig. Hon åker till San Francisco för att där skapa sig ett nytt liv. Inte långt senare träffar hon den karismatiske konstnären Walter Keane och de två gifter sig. Ett tag lever de lyckliga, men Walters framgångar låter vänta på sig, vilket sliter på relationen. Dock vänder allt när en dag någon plötsligt upptäcker Margarets känslofulla målningar. Med succén i sikte och utan skrupler låter Walter alla i omgivningen tro att canvastavlorna med de storögda barnen är hans verk. En lögn som inte bara raserar Margarets självkänsla, som motvilligt går med på lögnen, men också deras äktenskap och till och med på sikt förändrar hela världens synsätt på konst.
”Big Eyes” är en film om relationer och roller i förfall. Den handlar om obalans mellan män och kvinnor, främst på femtio- och sextiotalet då filmen utspelas, men faktiskt fortfarande på många håll än idag. Walters karriär frodas på bekostnad av sin fru Margaret, som krymper och trängs in i ett hörn. Hon blir bestulen, inte bara på sina älskade tavlor men också sitt liv och själ i och med att hon tvingas leva hans lögn utan möjlighet att egentligen leva själv.
Historien om de två konstnärerna i ett jazzsvängigt och pastellfärgat San Francisco i mitten av förra seklet är enkel och erbjuder egentligen inga överraskningar. Ändå lyckas Burton med rätt ton och tempo fånga åskådarens intresse från start och man känner sig hela vägen minst lika engagerad i berättelsen som filmens regissör verkar vara. Även om mycket är annorlunda och lågmäldare än vanligt, så finns absolut välbekanta drag av Burton i denna otroligt fina och på många sätt behagfullt feministiska film om en kvinnas förlust av sig själv och återerövrandet av densamma.
Skådespelarna är överlag riktig bra, men medan bifigurerna i periferin tyvärr är rätt onyanserat skildrade så lyser Margaret och Walter i händerna på Adams och Waltz desto starkare. De är verkligen fantastiska och kompletterar varandra väl. Hon är den snälla, känsliga och otroligt sköra kvinnan, men med så mycket mer i sig än hon vill eller vågar visa, fast som vi ändå, i Adams gestaltning hur tydligt som helst kan se. Han däremot är den charmige mannen, smart och vältalig, den som kan fixa och få saker gjort. Han drömmer om personlig framgång och går över lik för att nå dit. Båda är de fast i av samhället förväntade 50-talsroller och lögnen de lever, men medan hon till sist hittar styrkan att ta sig ur, gräver han oresonligt ner sig ännu djupare.
Oresonligt är tyvärr också överspelet som Waltz mot slutet bjuder oss på. Visserligen spelar han bra också då och det blir lite roligt, men samtidigt något störande då det så påtagligt bryter mot resten. Han går från att vara dynamisk till enbart manisk, utan att det riktigt i mina ögon är befogat. Där tappar också filmen fokus i korta stunder och det är synd då helhetsintrycket svajar som följd.
”Big Eyes” är inte ett mästerverk bland de allra bästa på Burtons repertoar, men trots viss överdrift på sina håll är detta ändå en fantastisk film och en otroligt intressant historia om livet, människorna och konsten. Och konstigare än så behöver det heller inte vara.