Trots trean i titeln ska ”Insidious: Chapter 3” ses som en prequel. Den utspelar sig alltså innan händelserna i de tidigare två filmerna. Inte för att det har någon avgörande roll för handlingen. Grundupplägget är sig likt. En stackars familj terroriseras av någon eller något från ”andra sidan”, och det ska till en gammal spåtant och två inkompetenta spökjägare för att driva bort demonen.
De tidigare (senare?) filmerna hade Patrick Wilson och Rose Byrne i huvudrollerna. Att byta ut dessa mot rätt anonyma, tonåriga Stefanie Scott är klart ett nedköp. Det är som om enormt mycket möda har lagts ner på att göra hennes Quinn till the-all-american-girl, en heeeeelt vanlig tjej, som aldrig släpper mobilen, fotar sin frukost och – hör och häpna – både bloggar och skriver i en riktig dagbok. Hon skulle kunna ropa rakt ut till filmens tilltänkta målgrupp ”Hallå! Jag är ju preeeciiiis som ni!” Ja, med Hollywoodmått mätt, såklart. Jag funderar länge på vilken tonårssåpa hon hämtades ifrån, och hur håret konstant kan vara så perfekt. Hur som helst.
Quinn har en stressad pappa (Dermot Mulroney), en jobbig lillebror, men mest av allt saknar hon sin mamma som gick bort i cancer något år tidigare. Så hon bestämmer sig för att uppsöka ett medium, Elise (Lin Shaye), för att se om det går att kommunicera med de döda. Kruxet, får hon veta, är att när du talar med de döda så lyssnar alla döda. Och några nöjer sig inte där, utan kommer hemsöka dig för evigt och evigt. Så Elise är naturligtvis inte helt taggad på idén, men smälter av flickans valpögon. Och visst fan. En kort seans senare så har båda damerna fått ganska otrevliga stalkers efter sig om natten.
Det är Leigh Whannells första film som regissör, men han är ingen nykomling i genren. Whannell har skrivit manus till båda de tidigare ”Insidious”-filmerna, och varit högst inblandad i ”Saw”-franchisen. Dessutom spelar han Specs, ena halvan av duon som utgör filmens amatör-Ghostbusters, det komiska inslaget.
Producerar gör också Jason Blum (”Sinister”), Oren Peli (”Paranormal Activity”) och James Wan (”The Conjuring”, ”Annabelle”), så jo, ”Insidious: Chapter 3” känns väldigt mycket som alla andra skräckfilmer vi sett de senaste åren. Fast, vid det här laget, något mer uttjatat och urvattnat.
Synd är det, för om några kan titulera sig vår tids skräckmästare så är det ovanstående gäng. Killarna har verkligen hittat sin nisch, med rysare som blir megaframgångsrika, ännu mer så förstås tack vare en låg budget och relativt simpla effekter. Här förlitar de sig dock lite väl mycket på gamla beprövade koncept, vilket gör hela filmen till en klichéfest utan någon riktig passion.
Men å andra sidan. ”Insidious”-filmerna (och tidigare nämnda snarlika spökthrillers) är som snabbkäk på Donken. Man vet oftast vad man får, och är man nöjd med det man vet man får, då kliver man ut relativt tillfredsställd. För när någon kliver ner i en mörk källare med bara en ficklampa som skydd för att undersöka märkliga ljud, då spelar det plötsligt ingen roll om vi sett samma scener förut. Jag sitter iallafall och håller för ögonen i väntan på hoppa-till-scenen. Det är billigt, det är så gjort, men alltid lika jäkla effektivt.
