Poliskonstapeln Nick (Adam Sandler) lyckas inte med mycket i livet, varken yrkesmässigt eller privat. Samtidigt är hans fru Audrey (Jennifer Aniston) trött på att han aldrig tar med henne på semestern han har lovat henne i 15 år. Till slut ger han med sig och istället för att ge henne det gamla vanliga Amazon-presentkortet, tar han med henne på drömsemestern vid medelhavet.
På vägen träffar de den karismatiske Charles Cavendish (Luke Evans), och plötsligt får de en inbjudan till en mystisk lyxyacht där vi träffar en familj fylld av rika lordar och kändisar, eller snarare karaktärer. Vi träffar den stenrika maharadjan, den vackra skådespelaren, den gamla miljardären med en yngre fru och den ryska, fåordiga livvakten. Alla känns som tagna direkt ur ett Cluedo-liknande spel, och skådespelarna gör allt för att vara den mest överdrivna och stereotypiska karaktären.
När miljardären ska avslöja vem som får ärva hans förmögenhet efter hans död, slocknar lampan, och när de tänds ligger han död på golvet. Nu börjar filmens riktiga handling, jakten på mördaren.
För att börja med det positiva. Det är svårt att förutspå vem som faktiskt är mördaren, vilket är grundkonceptet på filmen. Det blir en gissningslek där man får reda på fler ledtrådar hela tiden, och tillsammans med filmens två huvudpersoner får man verkligen fundera på hur det egentligen ligger till. När saker och ting avslöjas framåt slutet kan jag inte låta bli att tänka “ahaaaaa” och faktiskt bli förvånad.
Luke Evans gör en fin insats som den charmerande, men dryga miljardärsonen. Han spelar sin roll mer lågmält än övriga i filmen, vilket är en positiv sak i det här sammanhanget. I en familj med så många sprudlande personer, behövs det någon mer grundad för att man ska orka hänga med. Jennifer Aniston gör även hon ett bra jobb, och jag känner igen mig i henne när vi båda stör oss på dryga maken Nick.
Men sen har vi det negativa. Filmen är producerad av Adam Sandlers produktionsbolag Happy Madison Productions, som har stått bakom flera av hans tidigare filmer, som “Grown-ups” och “Paul Blart: Mall Cop”. Jag vet att humor är subjektivt, men det stora problemet i dessa filmer är just skämten. För min egen del landar de alltför sällan och samma sak är det i “Murder Mystery”. Kukskämt blandas med objektifierande lustigheter, och jag kom inte på mig själv att dra på smilgroparna en enda gång under filmens 97 minuter.
Det andra som gör det svårt att orka hela vägen igenom är det enormt stereotypiska persongalleriet. Jag förstår att det var filmens mening att leka med normerna kring mysteriespel där karaktärerna inte har något djup, utan snarare är en förlängning av sitt yrke eller sin titel, vilket är något de leker med i filmen. Men när de inte har något djup, finns det heller ingen anledning att jag som tittare ska bry mig. När folk börjar trilla av pinnen väcker det inga känslor hos mig, vilket bidrar till filmens ytlighet.
Jag tror att om man är ett Sandler-fan, och om man bara är ute efter ett lättsmält mysterieäventyr, så går filmen att gilla. Men för mig är det största mysteriet varför Adam Sandler kan fortsätta göra mediokra filmer gång på gång på gång.