Susanne Bier (”Hämnden”, ”Bröder”, ”Efter bröllopet”) tycks med sina filmer vilja bjuda in oss vid middagsborden hos nordiska medelklassfamiljer för att visa vad som försiggår bakom stängda dörrar. Ofta är det deppiga, våndandes människor vi hittar i de luftiga men samtidigt klaustrofobiska hemmen inredda i vitt och utrustade med köksöar. Det är alltså inte socialrealism hon intresserar sig för, genren Bier främst sysslar med skulle kunna beskrivas som någon slags medelklassrealism. Miljöerna är annorlunda men inte mindre fängslande för det.
Handlingen i hennes senaste film, ”En andra chans”, centreras runt polismannen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) som äventyrar sin position på arbetsplatsen efter att ha fått upp ögonen för att ett fall kan hjälpa honom att ta sig ur sin egen miserabla situation. Ja, det är nästan som att filmen gjorts helt efter ordspråket ”den enes död, den andres bröd”.
I öppningsscenen sparkas dörren in hos Tristan, en narkoman som är mer upptagen med missbruket och att dela ut käftsmällar till flickvännen än att ta hand om det lilla spädbarnet, som under razzian hittas i en skrubb täckt av sin egen avföring och urin. Socialtjänsten kallas in och Andreas som följt Tristan under åren när han åkt in och ut i finkan, och nu själv har fru och barn, finner det svårt att inte bli alltför personligt engagerad. Men protagonisten blir antagonist när han börjar få svårt att skilja på rätt och fel. Det är ungefär allt jag kan avslöja för att inte ge iväg för mycket av filmens spänningsmoment. Bier och hennes återkommande samarbetspartner, manusförfattaren Anders Thomas Jensen, ställer verkligen till det för oss recensenter den här gången när det kommer till återberättandet av handlingen.
Representationen av svenskar är hög. Rollen som Andreas andra hälft görs av Maria Bonnevie och förutom ovannämnd medverkar även Peter Haber och Ewa Fröling.
Filmen slinker inte ner lätt utan innehåller en hel del bilder som är jobbiga att ta in. Det är påfrestande att bevittna dessa brustna karaktärers totala uppgivenheten inför vad livet överraskar dem med. ”En andra chans” rör sig mellan drama och thriller och handlar om att sticka sig på livets taggiga törnar. Men den handlar också om fördomar. Kollegan Simon går igenom en skilsmässa och tillbringar all ledig tid på strippklubbar med flaskan i handen. Upptagenheten vid denna sidohistoria som är på gränsen till uppläxande blir filmen lidande av.