Det är synd om människorna, även om de kan sjunga som gudar och vara rika som troll. Så skulle man något överdrivet kunna sammanfatta dokumentären ”Whitney” där regissören Kevin Macdonald (”Last King of Scotland”, ”Marley”) försöker ge en sann bild av den gåtfulla sångerskan.
Detta är ingen spoiler eftersom nyheten basunerades ut minuten efter världspremiären, men det största avslöjandet kommer i slutet av filmen: Houston blev utsatt för sexuella övergrepp som barn. Denna traumatiserande händelse kom att påverka hela hennes liv, något som rent dramaturgiskt funkar bra att lägga sent i filmen. Allt man sett tidigare kastas nämligen om.
Macdonald har en bra känsla för rytm och blandar arkivklipp med hemmavideos och förvånansvärt uppriktiga intervjuer. Han framstår också som en hård, men bra reporter när han ibland får pressa de som han talar till att faktiskt säga något vettigt. Detta blir inte minst tydligt när ex-maken Bobby Brown vägrar att säga något alls om Houstons ökända drogproblem.
Klippen från slutet av 1990-talet och framåt då sångerskan gick ner sig allt mer är knappast nya, men ger en ganska förskräcklig bild av situationen när de staplas på varandra så effektivt som här. Att vänner och familjen Houston låtit Macdonald få tillgång till flera hemmavideos ger även det en inblick i hur dåligt Whitney Houston faktiskt mådde.
Samtidigt är det ändå hennes ljusaste stunder som stannar med en när ”Whitney” är slut. Som när hon gjorde en egen version av den amerikanska nationalsången som la extra tryck på frihet och gjorde sången som ny för många afroamerikaner. Eller att hon tydligen var den första färgade kvinnan att göra en klassisk Hollywood-kyss med en vit man i succéfilmen ”Bodyguard”.
Det är i sådana stunder man ser hennes storhet som artist och trots att verkligheten för personen Whitney Houston var en helt annan, är ”Whitney” en utmärkt hyllning och skildring av en av våra största popartister någonsin.