Att se robotar banka sönder varandra i ”Transformers”-filmerna för direkt tankarna till ”Lego filmen”. Fantasifulla barn som bygger hela världar och berättelser med en rad leksaker som interagerar med varandra. Fast barnen i det här fallet är Michael Bay och Steven Spielberg som möjligen har mer pengar än fantasi.
Men det är ändå imponerande hur man komma på nya idéer så här många filmer in i en franchise, som inte bara bygger på en gammal leksak från 1980-talet utan vars huvudsakliga premiss är bilar som förvandlas till robotar. Men det finns, åtminstone i den här installationen, en uns självironi. I en scen försöker Noah (Anthony Ramos) förklara för Elena (Dominique Fishback) om att de har att göra med robotar från rymden och hon svarar med en rått idiotförklarande, död blick.
Ingen förväntar sig heller film i Oscarsklass när de ser Bay-producerad robotaction. Det är dumkul underhållning med fokus på action som lär tillfredsställa fansen. Storyn är tacksamt enkel där nyckel med superkrafter göms på jorden varpå både goda och onda representanter av de utomjordiska robotbilarna försöker få tag på den.
Den här gången är hjältarna en arbetslös ex-soldat (Ramos, ”In the Heights”) som försöker betala för sin lillebrors sjukdom (ja, det är den typen av film…) samt en intelligent men underskattad museumpraktikant (Fishback, ”Judas and the Black Messiah”) som båda hamnar mitt i robotarnas kamp. Även om det är robotarnas film så lyfts den aningen av två charmiga, löjligt begåvade skådespelare i de mänskliga huvudrollerna. De ger dessutom en andningspaus från filmseriens etablerade stereotyper vi vant oss vid i Mark Wahlbergs machohjälte samt en rad lättklädda, kvinnliga våp.
Sedan är det fortfarande gott om klyschor och fåniga repliker. Är du inte ett insatt fan så är det svårt att ta mycket av robotarnas dialog och mytologi på allvar, och jag kommer ofta på mig själv att dränka ett och annat fniss. Men samtidigt är det lika ofta god underhållning och action med några riktigt effektiva spänningsmoment och fight-sekvenser.
Då gör det inte så mycket att det som alltid i denna franchise är lite svårt att hålla koll på vem som är vem av alla robotar. Eller att de kanske introducerar några för många när alla ska ha specifika karaktärsdrag men ändå mest figurerar i bakgrunden. Det blir trots allt stundtals riktigt mäktigt, speciellt med Jongnic Bontemps pampiga musik, storslagna effekter (som till och med imponerar en CGI-allergiker som undertecknad) och nämnvärda röstskådespelare, där nya tillskottet Michelle Yeoh som robotfalken Airazor sticker ut mest.
Vid det här laget så vet du ungefär vad du får med en ”Transformers”-film, det är ingen idé att varken höja eller sänka förväntningar. Denna har filmseriens – och genrens – dumheter i form av oavsiktliga skratt och fåniga klichéer. Men den bjuder samtidigt på dumkul underhållning för den på rätt humör och de häftiga fightscenerna kanske till och med får fansen att ge ett ännu högre betyg.