Fyra år efter otäckheterna i London som skildrades i ”The Conjuring 2” är vi framme i 1981 – en tid med nya förbannelser och där en exorcism förhoppningsvis borde göra susen. Filmen tar vid i att Ed (en fantastisk Patrick Wilson) och Lorraine (en om möjligt ännu mer fantastisk Vera Farmiga) tampas med en allt annat än välvillig demon som har klamrat sig fast i den lilla pojken Davids kropp. Utdrivandet av demonen misslyckas – och förbannelsen hoppar över till Davids systers pojkvän Arne (Ruairi Cheyenne Johnson).
Vuxna Arne får därefter se sig själv gång på gång bli plågad, bokstavligen, av sina inre demoner, och det resulterar snart i en livsfara både för honom själv och sinhansomgivning. Utanför hans kontroll hamnar han i rätten, anklagad för mord – vilket därmed blir det första fallet i historien där det åtalade hävdar sig att vid mordtillfället ha varit besatt av en demon.
Som många av de tidigare filmerna är det verkliga händelser som ligger grund även för ”The Devil made me do it”. ”Det säger väl alla skräckfilmer”, tänker väl du – men just i ”The Conjurings” fall levde Ed och Lorraine Warren fram till 2006 respektive 2016, så visst är det inte bara en bortglömd sägen som vi har att titta på. Vi får dessutom ta del av både bilder och ljudsinspelningar från de riktiga händelserna – så har du en förkärlek för övernaturligt kommer detta passa dig som handen i handsken.
De filmer som finns samlade i det övernaturliga The Conjuring-universumet har än så länge bjudit oss på blandad kvalitet, allt ifrån röriga ”The Curse of La Llorona” (2019) till rent skräckinjagande ”Annabelle: Creation” (2017). Spökutdrivarna som startade allt i ”The Conjuring” 1 och 2 har fungerat som en slags länk mellan de nu åtta filmerna, och egentligen har mycket hängt på de välskrivna Ed och Lorraine Warren och tillika briljanta skådespelare i rollerna.
Det är något speciellt väl genomtänkt med filmerna i den numera trilogin som är ”The Conjuring”, som är svårt att sätta fingret på. Även här i ”The Devil made me do it” är det konstant hög kvalitet i kameraarbetet, mystiken, och användningen av både dagsljus och nattljus. Skräckfilmer har en tendens att dra upp tempot och slänga på en jump scares, men inte i ”The Conjuring”-filmerna – mindre splatterskräck, och mer lägerelds-spökhistoria.
Huvudspåret, förbannelsen som drabbar våra ont anande karaktärer, kan bli lite rörigt och det är stundtals långsamt detektivarbete snarare än spänning. Men det balanseras för det mesta upp, speciellt genom filmens dimfyllda kulisser i sepiatoner och sann 70-80-tals anda, som gör det till en ren fröjd att titta på. Jag hade önskat några starkare sidokaraktärer, men jag njuter av de många nostalgiska och stiliga tillbakablickarna.
”The Conjuring – The Devil made me do it” är en smart uppföljare som leker med mörkt – ljust, dåtid – nutid, och framför allt hat – kärlek. Så länge Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar så bra som de gör är jag övertygad om att The Conjuring-filmerna kan fortgå ett bra tag till.