Bellas sjunger på sista versen

Tredje filmen i en trilogi är i regel den sämsta och den som smutskastar resten av filmserien. I ”Pitch Perfects” fall är skillnaden är att samtliga filmer har varit aningen svaga om än underhållande bagateller. Av tradition försöker man gå steget längre i denna, sista (?) del men i slutändan är det ändå en väldigt amerikansk komedi om en kvinnlig a cappella-grupp.

Den här gången har sångfåglarna flugit ut ur college och satsat på karriärer med blandade resultat. De får chansen att återförenas utomlands (för miljöombyte) vid konserter för amerikanska militären. Det blir lite obligatorisk romans, möjliga karriärmöjligheter, återförening med frånvarande fäder och självfallet en tävling.

Man gillar ju konceptet med ”Pitch Perfect”-filmerna. Det görs alldeles för få filmer om kvinnlig vänskap där karaktärerna stöttar varandra och har mänskliga fel och brister, samt vågar vara grova och pinsamma. Dessutom finns det ju gott om begåvade skådespelare i den här serien och ännu fler välkoreograferade musikalnummer med trallvänliga hitlåtar. Proffsig underhållning är det ju om något.

Men det är även mycket som inte klickar. Förutom en del oundvikliga klyschor och larvig humor så känns filmen aningen bakåtsträvande i sitt på ytan feministiska upplägg. Allt handlar om att imponera på en manlig DJ till den grad att gruppen uttalat ”slampar” ner sig. Hans första kommentar om gruppledaren Anna Kendrick, en aspirerade musikproducent, är självklart hur vacker hon är.

Liksom i föregående filmer finns här även poänglösa romanser, denna gång med två riktiga träbockar, Adam Scott-kopian Guy Burnet (”Ray Donovan”) och Ken-dockan Matt Lanter. Lyckligtvis dyker alltid pålitlige John Lithgow upp som Fat Amys pappa, om än med en bisarr, australiensk accent. Även Hana Mae Lee (som senast imponerade i underskattade ”The Babysitter”) har några kul ögonblick, vilket även gäller Elizabeth Banks och John Michael Higgins kommentatorer som nästan förtjänar en egen spin-off.

”Pitch Perfect 3” är ingen katastrofal film, den är snarare på en ganska jämn nivå med de två första. Undantaget är en actionsekvens med en energisk Rebel Wilson i högform som piggar upp. Fansen lär bli nöjda och det är svårt att inte ryckas med i de catchiga sångnumren. Men när allt är sagt och gjort är det ingen film som lämnar något större intryck.