Jodå, det ska nog gå att bygga en franchise på det här också. Förutsatt att Marvel lyckas få in folk i biosalongen, vill säga. Aldrig tidigare har den amerikanska förlags/studiojätten satsat på en filmatisering av en så pass okänd förlaga. ”Guardians of the Galaxy” uppväcker knappast barndomsnostalgin hos gemene man i samma utsträckning som Spindelmannen, The Avengers eller X-Men, och vad gäller rymdhjältar på bio får väl marknaden sägas vara hyfsat mättad. Man vågar nog inte rulla tärning på att Star Trek-publiken och Star Wars-fansen rumlar in i biosalongen på ren autopilot. I alla fall inte hela.
Dessutom är serietidningsförlagan till ”Guardians of the Galaxy” – det finns en variant från slutet av sextiotalet och så en från 2008 som har stått som modell här – ganska lökig. Möjligtvis känner man till dem åtminstone by proxy om man har växt upp i USA de senaste trettio-fyrtio åren, men för en europé borde angelägenhetsgraden, generellt sett, vara mycket låg. Nej, vad som krävs här är något som effektivt neutraliserar alla argument mot att gå på bio och svettas mitt i sommaren framför något som man helt saknar känslomässig koppling till. En gigantisk marknadsföringsapparat! Problemet är löst! Börja bygga franchise!
Vad får man då, när man sitter där i mörkret och känner hur kläderna klibbar fast mot biografsätet samtidigt som de välbetalda kreatörerna på Marvel fnular på nästa listiga koncept i något luftkonditionerat styrelserum? En lättsam, charmig och väldigt snygg superhjältebagatell som ligger någonstans i gränslandet mellan ”Liftarens guide till galaxen” och ”Mass Effect”-spelen både vad gäller atmosfär och visuell profil. ”Guardians of the Galaxy” tar sig an det välbekanta (uttjatade) gamla temat med ”Motvilliga hjältar som trots inbördes olikheter måste jobba med varandra och rädda dagen mot alla odds” och kliver i land med det. Det kommer an på humorn och bra casting, James Gunn har också vett att ladda sin box office-kandidat med en ton som är lättsam utan att för den delen skämta bort sin egen potential eller dränka den i lättköpt självironi.
Karaktärerna, en charmig men oansvarig slyngel till människohjälte här, en livsfarlig grönhudad yrkesmördarkvinna där, du har din talande tvättbjörn, ditt levande träd med ett ytterst begränsat ordförråd, är alla väl utmejslade och matchar varandras groteskheter fint. Det är väl ingen konst att jobba som superhjälte om man som i ”The Avengers” omges av löjligt vackra människor hela tiden? Men byt nu ut Robert Downey Jr., Scarlett Johansson och resten av kollegorna mot ett gäng som ser ut att ha kravlat upp ur en felkalibrerad kärnreaktor. Gunn är återhållsam med sentimentalitet och övertydligheter och får därför konceptet med samarbete och tolerans över artgränserna att funka fint, på ett nästan lågmält sätt.
Den roligaste karaktären i ”Guardians of the Galaxy” är Drax the Destroyer, en kraftigt tatuerad och muskelstinn humanoid vars hela tillvaro går ut på att söka hämnd för att han vid något tillfälle fick sin familj slaktad av ärkeskurken Ronan. Han är stolt, stridslysten och gravallvarlig så till den grad att han inte förstår metaforer eller talesätt överhuvudtaget, definitivt inte gester. De övriga hjältarna måste hela tiden tala väldigt bokstavligt med honom.
”Varför skulle jag jaga ifatt Ronan och dra ett finger över halsen på honom?” undrar han uppriktigt när någon drar ett menande pekfinger över struphuvudet för att illustrera att Drax ska döda Ronan när han hittar honom. Chris Pratt gör bra ifrån sig som den spjuveraktige hjälten Star-Lord och Zoe Saldana visar att hon kan få jobbet gjort inte bara i blå hud, som i ”Avatar”, utan i grön också.
Storymässigt är det just ingenting. Magiska stenar och förestående apokalyps, det handlar om gigantiska destruktiva krafter som kan släppas loss, jodå, visst. Det hindrar inte att ”Guardians of the Galaxy” är lättsam och trevlig underhållning ända fram till det att någon i specialeffektsteamet får för sig att trycka på kortkommandot för ”Enorm rymdskeppsbatalj ovanför stadsmiljö” – då blir det samma CGI-orgie som vi redan har tröttnat på i ett otal filmer. Men vid det laget är jag redan med på resan. Eller som Marvel skulle uttrycka saken: Jag är ”publikunderlag för en franchise”. Eller som man skulle säga till Drax the Destroyer för att undvika missförstånd: Filmen är helt ok.