Vi befinner oss i sena 1300-talets Frankrike. En tid och plats då modiga män som Jean de Carrouges gick ut och stred för kung och fosterland, eller bekymrade sig osunt mycket över sin ära och heder.
Handlingen börjar när krigsärrade de Carrouges gifter sig med vackra lady Marguerite – mer av praktiska skäl än av kärlek – och börjar komma på kant med sin polare, väpnaren Jacques. Det startar med bråk om en bit land, och sedan svartsjuka när Jacques går och blir BFF med greven Pierre d’Alenço. Men när Marguerite plötsligt anklagar Jacques för våldtäkt, står ord mot ord. Jean utmanar sin forne vän på en riddarduell. Deras öde ligger i Guds händer. Bara en kommer därifrån levande.
”The Last Duel” berättar om den sista duellen i Frankrike som sanktionerades av en kung – Karl VI – för att avgöra en rättstvist. Det här var alltså en grej förr i tiden: man litade på att högre makter låter den som talar sanning överleva. Låter ju hopplöst omodernt, det inser till och med den tonårige kungen… men också lite kul? Karl VI godkänner det hela med en pojkvaskers flin och ser fram emot ett blodigt spektakel.
Matt Damon spelar den modige men grinige riddaren Jean de Carrouges. Adam Driver är både karismatisk och obehaglig som den högreste kvinnokarlen Jacques Le Gris. Nämnas bör också Ben Affleck i en mindre men underhållande roll som svärande partyprissen Pierre d’Alençon – med en vältajmad replik eller bara en bitter blick lättar han upp stämningen varje gång han är med i bild.
Men medan männen frustar och grymtar och kämpar och slåss, är det desto mer intressant att se en ensam tår glida ned för Marguerites bleka kind. Kvinnor får sällan mycket utrymme i historiska eposer, och hamnar lätt i skuggan av hjältemodiga män. Men det här är Marguerites historia, och Ridley Scott förstår att ge henne utrymme. TV-favoriten Jodie Comer (”Killing Eve”) får sin stora chans att visa vad hon går för på bioduken, och gör filmen till sin egen, även om karaktärens bisarra öde (hon kommer brännas på bål om Jean dör i duellen, för det skulle innebära att hon har ljugit) är mer fängslande än det emellanåt ytliga porträttet av Marguerite.
Filmen är uppdelad i tre kapitel, där var och en av huvudpersonerna får skildra ”sanningen”. Först är det Jean som står i centrum, sedan Jacques och till sist Marguerite. Det innebär att samma händelser och scener (inklusive våldtäkten) visas ur olika synvinklar, med en del diskreta och andra mer uppenbara skillnader. Ett intressant grepp, något som vi kanske är mer vana vid att se i moderna deckare och inte i historiska dramafilmer. Det håller intresset uppe och gör att man noga vill studera varje ny scen. Små detaljer kan få publiken att helt ändra uppfattning om en rollfigur.
Med jämna mellanrum återvänder Scott till dessa episka draman där han får gotta ner sig ordentligt i maktspel med höga insatser, religion, kungligheter, intriger och vänner som hugger varann i ryggen. Sällan något som kan mäta sig med ”Gladiator” (2000), trots regelbundna försök att hitta tillbaks till den forna glansen. ”Kingdom of Heaven”, ”Robin Hood” och ”Exodus: Gods and Kings” är exempel på ambitiösa försök som inte nått hela vägen. Han trivs ju ändå bra på slagfälten, där historieböcker skrivs i blod. Även här får vi vår beskärda del av brutala, blodiga strider. Svärd hugger igenom rustningar och krossar skallar. Pilar skär igenom kroppar. Soldater och hästar skadas på våldsamma vis.
Men Scott dröjer sig inte fast i striderna längre än nödvändigt. Fokus för filmen ligger snarare på triangeldramat. Med finkänsla skildrar han temat om en våldtagen kvinna och huruvida hon ska bli trodd eller ej, en berättelse som kunde vara tagen ur nutid. Den verklighetsbaserade historien ska vara en betydelsefull legend i Frankrike, och än idag tvistar de lärde om frågan kring skuld och oskuld. I Scotts händer känns det allvarliga temat förvånansvärt lättillgängligt och modernt.
Filmen i sig är ett snyggt men rätt traditionellt hantverk. Varken fotot av Dariusz Wolski (”Prometheus”) eller musiken av Harry Gregson-Williams (”Kingdom of Heaven”) höjer sig över det förväntade. Scott jobbar sin vana trogen med flera gamla kollegor, från scenografi till kostym – inte konstigt att det känns som ett väloljat maskineri. Han känns trygg i den här miljön. Och kanske är det vad som gör det hela lite… förutsägbart. Jag ser inga stora Oscarsvinster som hägrar. ”The Last Duel” hade kanske gjort sig bättre som en miniserie på tv. Här finns inte mycket som motiverar ett biobesök, även om filmen i sig är både välspelad och sevärd.