Trist så klockorna stannar

”Mr Turner” är en film där man som recensent kan välja två helt olika vägar. Det går förstås att plocka fram och fokusera på alla de tekniska kvaliteterna – som skådespeleri, regi och foto – och ge filmen ett högt betyg. Men jag kan inte låta bli att välja det andra spåret. För hur bra Timothy Spall (mest känd som Wormtail i ”Harry Potter”-serien) än är i titelrollen, så går det inte att bortse från att det här är ett riktigt sömnpiller. Ja, det är faktiskt så trist att klockorna stannar, något som förstås inte gör det lättare att ta sig igenom de hela 150 minuter som ”Mr Turner” har fått sprida ut sig på – helt i onödan. 

Det är huvudanledningen till det låga betyget. Ska man göra produktioner på 2,5 timme, så ska det faktiskt vara motiverat – att handlingen är så innehållsrik att det skulle kännas ihoptryckt på kortare tid, eller att det är så vansinnigt underhållande att man vet att publiken kommer att vilja ha mer än de vanliga knappa 2 timmarna. Men ingen sådan orsak finns här.

”Mr Turner” tar en titt på den kända brittiske konstnären och J.M.W Turner under hans sista kvarts sekel, c:a 1825-1851. Det är förstås många år att klämma in på en film, men faktum är att det lika gärna kunnat vara en mycket kortare tidsram, för Turners liv verkar inte vara särskilt innehållsrikt mellan hans 50-års dag till hans död. 

Landskapsmålaren lever med sin far, som jobbar som hans studioassistent, och hushållerska, som han ibland har sex med. Då och då dyker en gammal änka upp med sina två döttrar, som hon hävdar är Turners. För övrigt reser konstnären till kustorten Margate om och om igen, där han målar soluppgången över havet och bekantar sig med Mrs Booth som senare blir en älskarinna. Dessutom är han med vid hovets konstutställningar där han låter sina excentriska sidor få fritt utspel. Hyllad först, men ratad under senare år, går livet sin gilla gång för den burduse och rätt så osmaklige mannen. 

Det råder inget tvivel om att Mike Leigh (”Vera Drake”, ”Hemligheter & lögner”) är en skicklig regissör – ofta dubbad den brittiske diskbänksrealismens mästare. Tillsammans med trotjänaren, Timothy Spall, skapas en karaktär som säger mer genom sina grymtningar än många skådespelare lyckas få fram i dialog. ”The Painter of Light”, som Turner ibland kallats, förtjänar en film som visuellt kan leva upp till hans både ljusa och mörka landskap – och Leighs ”go-to” fotograf, Dick Pope, gör oss inte besvikna på den punkten. 

”Mr Turner” tar några komiska vändningar – tack och lov – som gör upplevelsen lite mindre outhärdlig. Men det som saknas är motivation och sammanhang. Scenerna kommer och går, den ena efter den andra, utan att till synes knytas samman, vilket gör att det blir mer som en serie enskilda episoder. Att det går att skratta åt Turner är ju trevligt, men han är osympatisk nog för att man inte ska bry sig nämnvärt om hans öde. Istället kommer jag på mig själv med att längta efter att året ska bli 1851 så att filmen någon gång ska ta slut, och när konstnären äntligen utbrister de kända sista orden ”The Sun is God” drar jag en suck av lättnad.