Hur många usla uppföljare den än får så kan ingenting solka ned ikonstatusen hos James Cameron mästerliga ”Terminator 2: Judgment Day”. Med denna femte del i filmserien vill filmskaparna ändå göra ett tappert försök till det.
Initialt är upplägget mycket bekant, i framtiden råder en dystopisk robotdominans där stordatorn Skynet har reducerat mänskligheten till ynkliga flockar av villebråd. Metallskelett med lysande röda ögon klampar omkring över högar av människokranium och pepprar folk i största allmänhet. Ledaren för motståndsrörelsen, John Connor, skickar en ensam soldat tillbaka till åttiotalet för att skydda sin mor från att bli utplånad av en ondsint mördarrobot, på det han själv ska kunna leda och så småningom vinna kampen som vuxen. Så långt inget nytt, storymässigt.
Men när Kyle Reese dimper ned i en gränd år 1984 visar sig Sarah Connor inte alls vara den naiva servitris med pudelfrilla som vi lärde känna i den första filmen, utan en tokfokuserad commandobrutta som inte bara är införstådd med hela scenariot kring Skynet och apokalypsen utan också har en egen Terminator (i form av en åldrad Arnold Schwarzenegger) till sitt förfogande. Det är också här som manusförfattarnas gudsmaskin och alibi för att så småningom få gå loss helt och hållet avslöjas: Separata tidslinjer! Ett omistligt verktyg för varje science fiction-skribent som brottas med svårigheter vad gäller komplicerad aktstruktur och att vara konsekvent. Lite vad som helst kan hända lite hur som helst, skit i kanon!
Tjugo minuter in i filmen har tittaren blivit informerad om så många olika parallella händelsekedjor och tänkbara verkligheter att storyn i ”Inception” framstår som omedelbart lättfattlig i jämförelse.
Och betoningen ligger verkligen på ”blivit informerad”. Genomgående för ”Terminator: Genisys” är nämligen att olika karaktärer berättar om vad som har skett, inte har skett och skulle kunna ske för varandra. Långa, dödsallvarliga utläggningar om kvantumhopp och tidsresor som besparar manusförfattare och regissör det besvär som en faktisk gestaltning av skeendena innebär. Den överblivna energin har man istället lagt på att försöka variera lustiga oneliners för Arnolds känslohämmade människorobot. Han säger knasiga saker mest hela tiden. Någon gång blir det småkul, som när han blottar tänderna i ett misslyckat försök till ett empatiskt leende och lyckas se rabiessmittad och stelopererad ut på samma gång, men oftast rör det sig om krystade gimmickar och en övertro till det humoristiska i att låta en robot prata människospråk.
Det är verkligen inte Arnolds fel, faktum är att hans skådespelarinsats är klanderfri jämfört med övriga två huvudrollsinnehavare. Emilia Clarke verkar obekväm och närmast generad som den plågade och stentuffa Sarah Connor, och Jai Courtney varierar sina två ansiktsutryck så stramt att man undrar om han själv har ett metallskellet under huden. Spelar han i själva verket för bortalaget, det vill säga robotarna? Kemin mellan Clarke och Courtney är så frånvarande att en sönderskjuten och enarmad terminatorrobot med österrikisk brytning förmedlar mer romantik.
Skynets väg till världsdominans skildras som historien om ett superpopulärt operativsystem som gradvis konsoliderar de globala användarna i en allsmäktig app och slutligen bombar jorden sönder och samman i förebyggande syfte. Här vill filmskaparna varna för farorna med att lägga alla sina ägg i samma digitala korg, tycks det. Ett budskap som ju ligger i tiden. Om ändå någon hade varnat dem för farorna med ett manus som använder klumpig exposition lika ofta som skiljetecken.
Det tema om kamp mot determinism och likgiltighet – om att själv ta herraväldet över framtiden – som illustreras elegant i ”Terminator 2: Judgement Day” blir här övertydligt och närmast banalt.
I och med ”Terminator: Genisys” har det nu gjorts fler usla än bra Terminator-filmer. Denna snedträff är inte historisk i någon annan bemärkelse. Med tanke på att Paramount har hotat med att producera ytterligare två Terminator-filmer innan rättigheterna återgår till James Cameron år 2019 ser franchisens framtid onekligen dyster ut. Förutbestämd och trist.
Inte en separat tidslinje i sikte.