Tunnelskräck i Paris katakomber rasar samman

Bröderna Dowdle (John Erick regisserar och Drew producerar)  har karvat ut sin nisch genom att göra hyfsat kompetenta och billiga skräckfilmer. Senast gjorde de den djävulska hissthrillern ”Devil” som var full av stämning men spårade ur som ett överfyllt godståg i den tredje akten. Man kunde ju hoppats att den dynamiska duon lärt sig läxan den här gången men tyvärr verkar det här med lyckade avslut inte vara amerikanernas starka sida.

Om det är något som ”As Above, So Below” gör rätt så är det själva grundkonceptet. En skräckfärd ner i Paris katakomber med en Indiana Jones-lik hjältinna? Hur coolt som helst. Filmens största styrka är också de suggestiva katakomberna som, när de tillåts vara den huvudsakliga fonden i filmens första hälft, ger en behagligt mysryslig atmosfär. 

Storyn är i ärlighetens namn ganska fånig. Arkeologen och vetenskapliga wunderkinden Lara Croft… förlåt, jag menar Scarlet Marlowe (Perdita Weeks) är en handlingsstark kvinna som går i sin döde fars fotspår. Hon är på jakt efter den gamla alkemins heligaste artefakt, De vises sten. Via en underjordisk exkursion i djupet av Iran och via en sedan länge död fransk vetenskapsman leder spåren till de medeltida katakomberna under Paris yta. Med sig har hon den motvillige sidekicken George (Ben Feldman från ”Mad Men”), dokumentärfilmaren Benji (Edwin Hodge) och ett gäng franska urban explorers under ledning av den småsunkige hunkne Papillon (Francois Civil). 

Det är som att bröderna Dowdle gjort två filmer i en. Den första halvan är en smått bisarr arkeologithriller – som om någon korsat stenbumlingsscenen ur ”Indiana Jones” med ”Da Vinci-kodens” vetenskapliga mumbo jumbo och ”Tomb Raiders” kvinnliga superhjälte. I mina ögon är den blandningen smått fantastisk och jag köper det mesta med hull och hår – mycket tack vare att filmen tar det rätt löjliga konceptet på fullaste allvar. Dessutom är Perdita Weeks hjältinna något av en uppenbarelse. Jag skulle inte bli förvånad om vi får se mer av Weeks i större produktioner framöver. Så länge filmen håller sig till klassiska grepp som klaustrofobi, gamla legender och katakombernas coolhet funkar den alldeles utmärkt. Tyvärr förändras allt det halvvägs in.

När ren och skär ondska i form av allehanda demoner och till och med en djupdykning ner i helvetet tar plats slutar historien att vara engagerande och genuint skrämmande, och blir istället ett påkostat spökhus utan vare sig rim eller reson. Visst finns det en del skrämmande sekvenser, men bröderna Dowdle öser på med alla skräckklyschor de kommer på och här någonstan övergår ”As Above, So Below” till att bli närmast parodisk i sin iver att binda ihop bibelska myter med modern skräckestetik. Det funkar helt enkelt inte. 

Trots det finns det tillräckligt med guldkorn att hitta, om man som jag, blir lite varm inombords så fort någon börjar yra om uråldriga arkeologiska skatter och löser totalt ologiska gåtor på löpande band. Det här är inte i närheten av att vara en ny ”Instängd”, men det är ändå tillräckligt engagerande för att vara värd din uppmärksammhet en regnig dag i soffan.