Det borde kanske vara ett väldigt dåligt tecken när det bästa med en film är dess eftertexter, men så är de i ”Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows” också tonsatta med en av tidernas mest catchy titelmelodier, och dessutom charmigt animerade. Jag blir liksom nästan transporterad tillbaka till de av barndomens tidiga morgonar som spenderades framför TV:n i sällskap med fyra sköldpaddor.
Även i övrigt har den här uppföljaren lyckats bättre med att fånga den speciella Turtles-känslan än föregångaren, som regisserades av ärkeklåparen Jonathan Liebesman, och jag har faktiskt riktigt trevligt under min stund med Leonardo, Raphael, Donatello och Michelangelo. Och det är absolut mer än vad jag hade räknat med.
Handlingen är stendum. Verkligen idiotisk. Shredder fritas ur finkan genom någon form av teleporteringsmojäng som Tyler Perrys nördiga forskare Baxter Stockman satt ihop, men i processen hamnar den gamle rivjärnsninjan i den talande hjärnan Krangs dimension, och tillsammans bestämmer de sig för att ta över jorden. Men för att göra det behöver Shredder samla ihop ytterligare tre stycken mojänger som behövs för att bygga en bättre och större teleporteringsmojäng så att Krangs massiva självbyggande rymdskepp kan komma igenom.
Ja, ni hör ju. Det är mycket mojänger. Någonstans i allt det här springer Megan Fox runt och försöker skådespela, vilket hon inte kan, och på ett hörn kommer också Stephen Amell från ”Arrow” in och kör sin absolut bästa imitation av 90-talets Chris O’Donnell i rollen som fanfavoriten Casey Jones.
De fyra pizzaätande ninjamutanterna har fortfarande inte lyckats fly undan sin horribla design (Kill it! Kill it with fire!), men de har däremot lyckats hitta något annat rätt viktigt; nämligen glimten i ögat. Det är trivsamt att hänga med dem, och flera gånger skrattar jag åt roliga små gags och kommentarer.
Actionmässigt är det intensivt, skakigt, och svåröverskådligt, precis som man kan vänta sig av en film som är nedlusad av Michael Bays fingeravtryck (han har återigen producerat), och filmen har det där utseendet av extremt färgtintad CGI som vi numera har vant oss vid. Musiken är nog direkt tagen från någon ”Transformers”-film också.
Men allt det där är liksom inte så noga i mina ögon. Allt jag vill ha av en ”Turtles”-film är en stunds röjigt skoj, och det får jag här. Stäng av hjärnan, skruva ner förväntningarna, och luta dig tillbaka, och jag vågar nästan lova att du också kommer att få det.