TV-såpan som blev julfilm

Bråk, julstök, familjetjafs. Kärlek, omtanke, skratt. Det handlar om livets upp- och nedgångar i ”Bröllop, begravning och dop”, tv-dramat som nu breder ut sig på bioduken med mer av allt.

Full disclosure: jag såg bara ett avsnitt av serien innan jag bestämde att den inte var något för mig. En såpa om medelålderskrisande människor är inte riktigt min kopp te, trots den fina ensemblen som Colin Nutley i sedvanlig ordning har samlat ihop. Att recensera biofilmen med sådana förutsättningar är naturligtvis inte optimalt, men kanske kan det besvara frågan för andra i samma sits: ”finns det något att hämta här om man inte är insatt?”

Ja och nej, är väl svaret.

Det blir såklart mer givande om man är bekant med karaktärerna sedan innan, för filmen är inte fristående – snarare en fortsättning (och ett avslut) på historien om familjerna Seger och Öhrn. Att se ”Bröllop, begravning och dop – filmen” känns som att börja läsa en bok mitt i. Det är som att gå rakt på ”Avengers: Endgame” som sin första Marvelfilm. Det är som att se tredje säsongen i en tv-serie komprimerad till en långfilm… ja, ganska exakt så.

Det börjar visserligen med en kort recap av nyckelhändelserna. Detta har hänt: Ett vackert bröllop mellan två unga kvinnor. Hysteriska mammor och pappor som skriker och gråter om vartannat. Lite otrohet, en oväntad bebis, några dödsfall och begravningar – mycket dramatik har det hunnits med under de två säsongerna.

Annars litar Colin Nutley på att publiken har hängt med över från tv-soffan till biosalongen, och gör lite för att förklara vilka alla karaktärer är eller vad de egentligen vill.

För vi kastas rakt in i en orkan av känslor, ett garn av familjeband, ett myller av karaktärer gestaltade av folkkära skådisar. Länge försöker jag att luska ut vem som varit gift med vem och vad alla egentligen heter. Just när det börjar klarna så ramlar Alexander Karim in från ingenstans, och där dyker Peter Harryson upp utan anledning, men vid det laget har jag gett upp.

I fokus står hursomhelst ett nytt bröllop. Veronica (Helena af Sandeberg) har friat till Carl Axel (Johan H:son Kjellgren), och beskedet skapar giftig stämning mellan honom och exfrun, Grace (Helena Bergström). Ett sidospår följer Michelle (Maria Lundqvist) som försöker komma över en sorg och finner tröst i famnen på en yngre präst (Andreas T. Olsson). Han i sin tur kämpar med alkoholism och verkar ha en pågående konflikt med den äldre prästen (Robert Gustafsson). 

Helena Bergströms Grace är spindeln i nätet i denna såpa. En kontrollfreak extraordinaire, och lika duktig på att sabba egna relationer som att försöka medla i andras. I ensemblen är det Bergström, Molly Nutley och Helena af Sandeberg som utmärker sig mest, med sina känsloutbrott och nyanserade rollfigurer. Det är kvinnornas film, och även Maria Lundqvist och Marie Göranzon är en njutning att se, dock kunde de ha fått mer att göra.

Allt kulminerar i en stor och obekväm nyårsmiddag där den brokiga ensemblen har samlats för att rensa luften. Efter några drinkar kommer tårar, anklagelser och bistra sanningar som på beställning. Stämningen blir stundtals mer jobbig än i ”Tomten är far till alla barnen”, men Nutley väljer en mer jordnära approach jämfört med Kjell Sundvalls skruvade julkomedi.

Filmen borde ha varit mer fristående för att inte stänga ut oss som missat tv-serien. Därmed sagt så är det ändå rätt mysigt att kliva in i den här småstadsgemenskapen, där generationer möts och alla verkar bo granne med alla. Här finns en del charm att hitta i de lussebullsdoftande, julpyntade hemmen.

Det är också ovanligt, och välkommet, att se medelålders karaktärer stå vilsna inför nya känslor och förälskelser. En tröstande tanke, att man aldrig har facit inför livets stora vändningar, oavsett ålder – och att det kan vara okej.

Nutley regisserar sin stjärnensemble med van hand och försöker förmedla något äkta, ett känsla av att vi alla är människor som kämpar för att få relationer att fungera, för att hitta lyckan eller komma vidare efter en förlust. Överlag är det regissörens styrka, hur han hanterar känslor, farhågor, ångest, glädje och annat som hör livet till med hög trovärdighet och igenkänning. Det är en film som fyller en med värme.

Men som sagt, se kanske tv-serien först.