Filmstjärnan Bob Harris, eller rättare sagt Bob Haalliiiis, spelad av den mångsidige Bill Murray (”Måndag hela veckan”, ”The Royal Tenenbaums”, ”Rushmoore”) reser till Tokyo för att spela in en reklamfilm. Jetlaggadd, förvirrad och förundrad över var han hamnat har han ingen aning om vilken kulturkrock som väntar honom. Med hotellrummet som enda fristad och baren som enda stöd kämpar han sig ensam igenom de sömnlösa nätterna tills en natt då han stöter på den unga Charlotte.
Charlotte som spelas av Scarlett Johansson (”Ghost World”, ”Flicka med pärlörhänge”) har vind för våg följt med sin trolovade kändisfotograf till make och känner sig minst lika bortkommen som Bob. Skrämmande likt två ungdomar på en finlandsbåt full med bingopensionärer lyckas de båda borttappade själarna finna tröst och vänskap hos varandra och tillsammans utforska den vilt främmande miljön de råkat sig in i.
Filmen, som är en hyllning till Tokyo och en klockren beskrivning av två människor som hjälper varandra bort från känslan av att inte ha någonstans att ta vägen, lyckas samtidigt skildra den, i Japan, unika kontrasten mellan gammalt och modernt, för var annars går det minst tio kameror per invånare samtidigt som man äter med träpinnar? Men det är verkligen ingen lättsam komedi, något jag lurades att tro innan jag såg den.
Tyckte man till exempel att ”2Fast2Furious” var en bra film så gör man nog bäst i att skippa denna. Tyvärr är det därför inte en film för den stora massan och den kommer antagligen istället bara locka en smal publik, men de kommer å andra sidan att älska den. Om man kan man roa sig i hur en film får en att kännas istället för att haka upp sig på berättelsen och låta sig bli ”Lost in translation” så är den ett absolut måste.