Tjatig, men samtidigt töntigt förförisk, beskriver nog denna smör- och blodkavalkad bäst. Detta är en hyfsat usel serie. Jag har nu ändå sträckkollat sex säsonger och inser, mot min vilja, att den är som lösgodis. Sjukt dåligt för en, men samtidigt ganska gott.
Om du plockar ut de sliskigaste och mest pubertala delarna ur ”Twilight” och skvätter lite blod på dem i sann ”True Blood”-anda får du ”The Vampire Diaries” rakt av. Det ska dock tilläggas att bokserien, som denna serie är löst baserad på, kom ut redan ’91, mer än 10 år innan Stephenie Meyer gick och blev vampyrkåt. Men tyvärr är ”The Vampire Diaries” bara en näve torra vampyrtänder i lösgodisståndet på Ica Maxi i jämförelse med de flesta andra vampyrberättelser som finns därute. Den tillför ingenting nytt till genren och är bara ännu en romantisk tonårssaga kryddat med action i form av glammiga odödliga.
Jag börjar bli riktigt less på dessa blodsugare och personligen var ”What We Do in the Shadows” och ”Only Lovers Left Alive” de första uppfriskande fläktarna på länge i en kategori som annars känns så uttjatad att jag hellre äter gröt varje dag än tvingas se ännu en modellsnygg vampyr ragga upp en deprimerad tonårsbrud. Men visst, det är mumsigt med vampyrtänder.
Serien utspelar sig i den lilla staden Mystic Falls där Elena (Nina Dobrev) och hennes två bästa vänner Caroline och Bonnie bor. Elenas föräldrar har nyligen omkommit i en bilkrasch. För att kanalisera sin sorg skriver hon dagbok och hänger på kyrkogården medan hennes bror knarkar knark. Men så en dag dyker Stefan Salvatore upp. Den sjukt snygga vampyren, som trots sina 166 år på nacken, tänder på 17-åringar. Romans uppstår, men komplikationer följer nästan genast då Stefans illvilliga bror, och tillika badboy, Damon dyker upp. Triangeldramat kan börja.
”The Vampire Diaries” har den vanliga ”Gott- och Blandat”-mixen av varulvar, häxor och vampyrer, men också några nya (om än desperata) inslag som dubbelgångare och vampyrer med magiska förmågor. Dess försök till att bryta ny mark misslyckas dock. Det känns som att skaparna konstant blandar i nya bitar för att öka sockersuget hos tittaren, och efter att Elena bestämt sig för vilken bror hon helst vill hångla med går resten av serien ut på att försätta henne i livsfarliga situationer för att hålla spänningen vid liv.
Dialogen är dessutom fruktansvärd. Efter varje tänkt reklampaus repeteras vad som hänt tidigare i avsnittet och karaktärerna använder konstant varandras namn. Det finns bara ett minnesvärt citat listat på IMDB. Bristen på dessa beror troligtvis på att de främst upprepar vad som sker, om och om igen. Händelseförlopp beskrivs som om karaktärerna inte vore där när de skedde.
Dock ska både Candice Accola (Caroline) och Ian Somerhalder (Damon) ha en eloge för sin skådespelarinsats som jag bitvis finner både underhållande och trovärdig. Det finns även en påtagbar kemi mellan Elena och Damon och när den är på topp blir serien ganska charmig. Dessutom är den inte ”Twilight”-pryd och Damon är bra mycket roligare och kaxigare än Edward.
Även om jag tar hänsyn till att det är en tonårsserie är den fortfarande hyfsat tarvlig. Men tycker du att ”Gossip Girl” och ”Pretty Little Liars” är småmysiga är du helt klart rätt målgrupp. För detta är menlös TV-underhållning. Att titta på ”The Vampire Diaries” kan jämföras med att spela Sims eller glufsa i sig ett halvt kilo lösgodis. Gillar du att knapra E-nummer ibland, och du dessutom är lagom uttråkad en tisdagskväll, har du här en perfekt smör- och blodkavalkad att gotta ner dig i.