Det finns regler till nästan allting. Ramar att förhålla sig inom så att inte allting spårar ur. Men vad finns det för regler kring att vara tonåring? Den där jobbigaste tiden i livet när man färdas mot vuxenlivet men inte har någon aning om hur en ska bete sig. Precis så resonerar Mia – en fjorton år gammal tjej som bor i en tråkig småstad som inte ens har en flygplats. Tillsammans med sin bästa vän Miriam försöker de med små steg börja möta vuxenlivet. De dricker rödvin, röker cigaretter och funderar över sex och kärlek. Men när Miriam börjar träffa den mycket äldre gifta mannen Per börjar de två vännerna glida ifrån varandra.
Miriam hamnar helt plötsligt på en helt annan sida av tonårslivsskalan, och Mia måste hantera sitt utelämnande. Dessutom har Mia en pappa som dricker lite för mycket och en välmenande mamma som dock kanske bryr sig lite mycket om sin nya man. Mia har hamnat i en typisk position där hon börjar glida isär från alla de personer som stått henne nära och måste tampas med att hitta en egen identitet.
Långfilmsdebutanten Linda-Maria Birbeck har i denna tolkning av den populära ungdomsromanen med samma namn signerad författaren Lina Arvidsson format en ganska rättfram uppväxtskildring. Vi får på klassiskt manér ta del av omvälvande känslor, stark vänskap och allt annat som knyter an till tonårens mysterier. Vi får se Mia gå på fest, bli full, färga håret och vara så där allmänt trotsig och rebellisk som man är i den tidiga tonåren.
Vad som är förargligt är att filmen viker undan när den börjar närma sig sina mörkaste delar. Miriams sexuella förhållande med den tjugo år äldre mannen ifrågasätts men utforskas aldrig, och får inga vidare konsekvenser. Mias alkoholiserade pappa finns i bakgrunden bara som ett orosmoment som aldrig brusar upp. Det skrapas mycket på ytan, men inget intressant kommer fram. Den till en början mycket distinkta vänskapen mellan de två flickorna känns i slutändan väldigt vilsen, och en blir nästan mer intresserad av att utforska förhållandet mellan Mia och hennes andra kompis Karl.
Till filmens fördel ligger estetiken. Fotot är skarpt och välplacerat, och fångar både det vardagliga samtidigt som den filmiska känslan verkligen lyser fram. Ihop med de nedgångna, småstadstrista och samtidigt vackra miljöerna – som verkar vara blandat med delar från Malmö samt Köpenhamn – blir filmen så där härligt filmiskt romantisk som amerikansk independentfilm brukar kännas.
Det vackra yttre väger dock inte upp för det alldeles för tillbakadragna innehållet utan lämnar en snarare med en besvikelse över något som kunde varit. För det är en film som verkligen har potentialen att bli något extra. Det märks att det finns något där, men regissören Birbeck lyckas inte riktigt fånga det. Som långfilmsdebutant faller hon i för många typiska fällor för förstagångsregissörer, men det är definitivt någon att hålla ögonen på.
”Det borde finnas regler” är således en film som inte tar svensk ungdomsfilm till nya höjder, men är man en ung vilsen själ som suktar efter lite igenkänning är detta en i alla fall estetiskt vacker film att identifiera sig med.