Dokumentären om nederländsk-svenska musikern Cornelis Vreeswijk är en kärleksfull tillbakablick på sångarens alla upp- och nedgångar. Från hans höjdpunkter till hans problematiska sidor lämnas inget på golvet – även om en mer fokuserad struktur längs vägen skulle ha uppskattats.
”Somliga går med trasiga skor” är titeln för en av Cornelis Vreeswijks kändaste verk och fungerar nu också som titeln för dokumentären av Magnus Gertten. Något som har bemärkts i marknadsföringen är att filmen erbjuder en massa nyupptäckta arkivmaterial från artisten som hoppades på att ge röst till alla som till synnerligen saknar en. För långvariga fans av artisten borde det vara av intresse och för nykomlingar blir det en någorlunda stark introduktion.
Trots att dokumentären verkligen är en beundrande hyllning till en ikonisk musiker förringar inte filmen heller hans brister. Gertten är försiktig med att visa Cornelis från ett ärligt perspektiv där hans mörka missbrukande sidor inte sopas under mattan – han framställs som en verklig person med extremt verkliga brister. Dokumentären verkar inte ta en sida eller ifrågasätta om vi ska låta verkliga brister stå i vägen för vår njutning av konsten.
Det blir en mer omfattande och intressant tittarupplevelse, men frustrerande nog kan det också ibland kännas som att uppleva en Wikipedia-artikel. Det här är inte en dokumentär om en specifik tidpunkt i Cornelis liv och det handlar inte heller om en specifik aspekt om hans karriär. Händelser kommer och går i ett försök att fånga en full blick av artistens upplevelser och i längden blir slutresultatet både positivt och negativt.
”Somliga går med trasiga skor” har svårt att finna tid och rum för att förankra oss i några speciella händelser, ofta saknas det en tydlig struktur och dramatiska intriger. Upp- och nedgångarna i Cornelis liv flyger in och ut men sällan känns det som att vi verkligen får ta del av de svängarna. Den röda tråden är alltid viktig, men även efter att filmen nått sitt slut är jag fortfarande inte säker på vad det är den faktiskt vill säga om vare sig den ikoniska sångaren eller svensk musik som helhet.
Filmen har ett repetitivt upplägg, där ett par sekunder snack från olika personer i Cornelis liv följs av ett par sekunder vinjetter av hans verk i en upprepad cykel. Mer variation på materialet skulle ha uppskattats tidigare, men det är svårt att säga att det inte är underhållande. Det nyupptäckta arkivmaterialet är fascinerande och det närmaste dokumentären lyckas sondera något genuint intressant ur ämnet.
”Somliga går med trasiga skor” kommer nog knappast ses som det definitiva uttalandet om Cornelis Vreeswijk och det är knappast en av årets bästa dokumentärer, men beundran för sångaren är på full display. Den har inte särskilt mycket att säga, men det nya materialet är intressant ibland avslöjande på egen hand. Det är en enkel och underhållande visning som peppras med alla förväntade hitlåtar. Det finns tillräckligt mycket för att fans av sångaren ska bli nöjda.