Underhållande och fartfyllt familjeäventyr

Miraculix faller från ett träd, bryter benet och inser plötsligt sina egna begränsningar. Han bestämmer sig för att utse en efterträdare bland traktens unga druider, och ger sig ut för att med sina vänner hitta en ung man som kan ta över kokandet av den magiska styrkedrycken. Sökandet efter lämplig efterträdare blir inte helt enkelt och försvåras dessutom av Sulfurix, Miraculix gamle antagonist, som dyker upp från ingenstans och gör allt för att få tag i receptet.

Förutom alla ungtuppar och skägg-gubbar, samt kärnduon Asterix och Obelix, som gnabbas sin vana trogen, är den mest intressanta bekantskapen i sällskapet utan tvekan Pektin. Hon är en modig liten tjej som trotsar det stenåldriga flickförbudet och hänger med på druidmötena och visar på äkta styrka och girl power. Hennes närvaro piggar onekligen upp, men är en aning konstruerad. Vem hon är? Var hon kommer ifrån? är frågor som aldrig får svar och berättelsen riskerar därför att haka upp sig något.

”Asterix. Den magiska drycken” baseras inte som de tidigare filmerna, på serieböckerna, utan på ett helt nyskrivet manus av Alexandre Astier, som tillsammans med kollegan Louis Clichy också står för regin. De två gör här en trivsamt musikalisk film som underhåller gott, men som sagt bara för stunden.

Manuset är rätt ytligt till sitt innehåll, som ett nytt recept på samma kaka, fast utan vissa väsentliga gamla ingredienser. Det är ändå hela vägen roligt, även om de många skämtsamma populärkulturella referenserna sker på bekostnad av de sociala och politiska, något som brukar vara stommen i historierna. Visst behövs det inte alltid vara en massa budskap inklämt mellan raderna, fast samtidigt är det så jag sedan barnsben är van att få min Asterix levererad, varför jag denna gång känner mig något snopen. Jag gillar dock de sköna 80-tals hitsen som guidar oss framåt i historien, och som också får mig att emellanåt glömma min något sånär lätta besvikelse.

Detta är en i slutändan välgjord animerad film och detaljerna finns där, trots att de stannar på ytan. Tempot är högt och dialogen fyndig, varför jag finner filmen vara till och med lite spännande, trots väl förutsägbara turer. ”Asterix: Den magiska drycken” är inte en särdeles märkvärdig film och den saknar några viktiga element för att helt övertyga. Ändå är den från början till slut humoristisk, rapp och absolut sevärd.

Mina barn, som inte hade samma förväntningar som jag på den lille gallen, gav filmen två tveklösa tummar upp.