En fransk komedi om rasism! Det är knappast något lättsmält filmskaparna bakom ”Bröllopskaos” har tagit på sig. En film som tar sig an fler rasfördomar och etniska stereotyper än ”Crash” och samtidigt utspelas i en av de europeiska länder som drabbats av största främlingsfientlig högervind. Ett något riskabelt – och inte helt lyckat – projekt.
Trots temat är det en närapå renodlad komedi i bästa farsstil som mer liknar ”Får jag presentera min mamma Herr Albin”, där man tog sig an homofobi på ett liknande sätt. Om ämnet låter väl provokativt för en komedi så bör det tilläggas som ursäkt att det är typen av film där samtliga rollfigurer har fördomar om varandra (en kines kallar en arab för ”Yassir Arafat” som å andra sidan kallar honom ”Jackie Chan”).
Katolska paret Claude och Marie Verneuil (Christian Clavier och Chantal Lauby) har sett sina tre äldsta döttrar gifta sig med män från olika kulturer och religioner. Familjemiddagarna slutar inte sällan i bråk och pressen är stor på den yngsta, ogifta dottern. När hon väl ska presentera sin fästman så är visserligen katolik – men från Afrika! Och snart är tjocka släkten på väg… Ja, svenska titeln summerar vad som komma skall.
Det är en extremt ojämn film som pendlar mellan att vara direkt otrevlig och rasistisk (precis som flera karaktärer) till hejdlöst rolig och trivsam (precis som nämnda karaktärer blir när de ”lär sig”). Samtidigt som här finns några riktigt träffsäkra parodier på diverse stereotyper finns även de som missar målet helt – och när skratten uteblir övergår i genant, ren rasism.
Huvudpersonerna, föräldrarna, är typiska exempel. Ofta är de bara okunniga, rädda patrioter med förlegad syn på invandrare. Men när de fullständigt bryter ihop av enda anledning att fjärde dottern förlovat sig med en svart man så blir det inte bara löjligt utan rätt vämjeligt. Det är svårt att bry sig om två så pass inskränkta personer, speciellt när fadern ska agera tupp mot dotterns liksinnigt envisa svärfar. Rasistiskt och mansdominerat på ett sätt långtifrån det mer politiskt korrekta Sverige kanske.
Men för varje unken scen eller replik så finns här gott om förlösande (fungerande) humor, såväl rapp, kul dialog som härligt traditionell slapstick. Filmens andra halva tar sig och både lite charm och värme (om än förutsägbar sådan) infinner sig. Skådespelarna går definitivt inte att klaga på och man lyckas utveckla de flesta rollfigurerna förvånansvärt väl med tanke på hur överbefolkad ensemblen egentligen är. Det är en långt ifrån helgjuten men ändå tillräckligt underhållande film som förtjänar extra credd att ta sig ut på det politiska minfält som fransk rasism ändå är.
Däremot får som vanligt titelöversättarna (originaltiteln ”Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?” betyder ungefär ”Vad gjorde vi Gud?”) rejäl bakläxa.