Man skulle kunna se ”Rogue Nation” och pricka av alla ”måsten” från en lista. Halsbrytande stunts. Fiffiga tekniska prylar. Enormt trovärdiga plastmasker. ”Your mission, should you choose to accept it…”. Check, check, check. För ”Mission: Impossible”-fans finns ju till synes allt på plats. Ändå är den femte filmen något av besvikelse. Jag återkommer till varför.
Det börjar mer än lovande, med den där galna scenen vi sett i trailers och på posters. Ethan Hunt klamrar sig fast utanpå ett flygplan som lyfter. Ett hisnande stunt, det här är Tompa på sitt mest dödsföraktande humör. Stiligt sätt att kicka igång en actionrulle på!
Samtidigt på marknivå får teamet åthutning. IMF åker på konsekvenser för sitt agerande på sistone (tänk ”Mission: Impossible – Ghost Protocol”). Teamet börjar bli en dyr börda, deras få segrar överskuggas av kännbara misstag som att låta Kreml sprängas. Lösningen blir att stänga butiken. Impossible Mission Force is no more.
Tajmningen kunde förstås inte ha varit sämre, för Hunt har just nosat upp Syndikatet: ett gäng avhoppade europeiska agenter, missnöjda med sina tidigare jobb har de gått över till den mörka sidan och hotar världen. Hunt kallar på det gamla trogna gänget (Ving Rhames, Jeremy Renner och Simon Pegg) som aldrig tvekar inför exotiska resor och farliga jakter. Även om de riskerar att stämplas som landsförrädare allihop.
Här finns det mesta du förväntar dig av en ”Mission: Impossible”. Tickande klockor, spännande kupper och intensiv action. Pegg står för de komiska inslagen. Cruise ger allt i sin roll. Rätt ingredienser åker ner i mixen. Ändå misslyckas receptet.
Filmen kämpar främst med att träffa rätt ton mellan gravallvaret och underhållningen. Ena stunden presenteras en John LeCarré-värld där mörka hot gömmer sig bakom varje hörn, i nästa stund förväntas vi köpa att superagent Hunt löser allt med övermänskliga krafter och list. Det är en vilsen balansgång som inte fungerar.
Mycket faller också på att storskurken och hela hotet – Syndikatet – enbart är en skugga av vad de kunde ha varit. Man vill gärna måla upp dem som sofistikerade terrorister med obegränsade skills och resurser. De värsta motståndare som IMF någonsin stött på. Jag tror på ”show, don’t tell”, det räcker alltså inte att berätta för publiken hur ond skurken är. Det måste framgå med all tydlighet av hans handlingar i filmen. Inte hjälper heller att Sean Harris är hopplöst blek i sin roll.
Men det här med skurkar har aldrig varit filmernas starka sida. En viss tröst är att mysteriet i ”Rogue Nation” snarare fokuserar på den kvinnliga huvudpersonen: Ilsa Faust.
Bakom ett fånigt namn döljer sig en mångfacetterad hårding med oklar agenda. Begåvade Rebecca Ferguson – äntligen i en roll som bör väcka Hollywoods intresse på allvar – kastar sig mellan laddade actionscener samtidigt som man aldrig kan vara säker på var hennes lojalitet ligger. Kvinnliga karaktärer av det här virket har vi sällan nöjet att se i en blockbuster, utan att det slutar i het romans med filmhjälten. Och hon har vett att skippa högklackat (se och lär, Bryce Dallas Howard).
Att det snackas svenska i flera scener med hantlangaren spelad av Jens Hultén (Johan Falk-filmernas Seth Rydell) är naturligtvis ett kul plus i kanten för den svenska publiken.
Dock ännu en sån där sak som aldrig riktigt kommer till sin rätt: när Hulténs karaktär kallas The Bone Doctor och hotar med tortyrredskap, skapar det liksom vissa förväntningar helt i onödan. Det får summera Christopher McQuarries bidrag till den här serien: många löften som aldrig uppfylls.
Att McQuarrie kan skriva täta och spännande thrillers bevisade han redan med ”De misstänkta” år 1995. Att överföra dem till bioduken som regissör är en helt annan sak. Han övertygade inte med ”Jack Reacher”, och har nu åter gjort en B-thriller som kunde gått rakt ner i dvd-backen om det inte vore för det välkända franchise-namnet. Någonstans har han ändå rätt idéer om vad han vill ha med. En biljakt i världsklass och en nagelbitare till undervattensscen höjer pulsen. Andra scener faller platt som en pannkaka, av att de är oförklarligt korkade eller hopplöst förutsägbara. Som helhet blir det aldrig spännande att ta reda på hur det ska sluta för agent Hunt och hans team.
Till ”Mission: Impossibles” försvar har dessa filmer alltid lagt ribban högt, och i sina bästa stunder är även ”Rogue Nation” tyngre än det mesta i genren. Synd bara att filmen är den sämsta i sin serie. Då var det till och med bättre fart och flyt i John Woos ”Mission: Impossible II”, den där som alla hatar.
På McQuarries lista till vad han än gör härnäst bör det överst stå: ”hitta en historia som engagerar”. Och strax under: ”överraska din publik, för fan”.