Uppfriskande ungdomsadaption

Den uppsjö av ungdomsroman-adaptioner som vi matats med de senaste åren har mjölkats sönder nästan lika mycket som superhjältegenren. Från publika succéer som ”Twilight” till ”The Hunger Games” via mindre lyckade projekt som ”The Host”, ”The Mortal Instruments” och ”Beautiful Creatures” har vi kastats mellan dystopiska framtidsvisioner och fantasyfyllda berättelser av ytterst varierad kvalité. Senaste filmen i samlingen – ”Divergent” – kändes som spiken i kistan för denna subgenre – där element från samtliga filmer malts ner och nästan kändes som en travesti på den populära vågen. Lyckligtvis uppstår hopp när vi denna höst kastas in i den lockade labyrint som är ”The Maze Runner”.

Baserad på James Dashners bokserie förtäljer ”The Maze Runner” historien om Thomas (”Teen Wolfs” Dylan O’Brien) – en ung man som en dag vaknar upp i ett läger omgivet av enorma murar som sägs utgöra en del av en gigantisk labyrint. Thomas har inget minne av hur han kom dit eller vem han är – precis som samtliga av de andra pojkarna i lägret. För det lilla samhället består endast av unga män, vilket skapar en dystopisk ”Flugornas herre”-civilisation där Thomas direkt blir en slev som rör om i grytan. För den mystiska labyrinten som omger dem intresserar honom nämligen mer än vad det verkar ha gjort någon annan, och när hans upproriska uppsyn vill söka svar skapar det trubbel i det homogena paradiset.

Denna skådeplats resulterar i intressant dynamik mellan de olika personerna i gruppen och filmen känns ständigt karaktärsdriven på ett sätt som positivt avvikande från övriga ungdomsadaptioner. Ihop med den kreativa och visuellt slående designen från den före detta effektskaparen Wes Ball regisserar han här snyggt de turbulenta skeenden som slingrar sig fram genom labyrintens korridorer.

Det mest uppfriskande med ”The Maze Runner” är dock att vi helt slipper de sentimentala och oftast tramsiga kärleksrelationer som genomsyrar genren. Här finns ingen trånande ungdom som hamnar mitt i en velande kärlekstriangel. Här har överlevnadsinstinkten och gruppdynamiken fokus. Även när filmens nästintill enda kvinnliga karaktär introduceras förflyttar eller förändrar den inte filmens inriktning särskilt mycket. Det är också oerhört befriande att se att när en ensam kvinna dyker upp i ett hav av män leder det aldrig till något sexistiska eller könsstereotypiska episoder utan Teresa (Kaya Scodelario) behandlas som den unika individ hon utgör för gruppen och vad hennes roll i det större sammanhanget är. 

De positiva sidorna till trots är denna dystopiska saga i övrigt relativt traditionsenlig och inget djupare går att finna i den lilla, understötta gruppens kamp mot den totalitära och mystiska makten som utgör det dominerande hotet. Även när vi når slutet hamnar vi mer i en franchise-sedvanlig ”fortsättning följer”-klimax än ett avrundat avslut. Men ”The Maze Runner” är tillräckligt spännande och utmanande för att stå på egna ben och resan är så pass rafflande att man i alla fall inte är helt avtänd på att gå ännu djupare in i labyrinten.