Tillsättandet av en ny chef blir inte helt smärtfritt. Martin Beck valde Alexandra Beijer som sin ersättare, ett jobb som även Steinar Hovland hade sökt. Det väntar sneda blickar och obekväma möten när Beijer tar hand om sitt första mordfall med teamet.
En småbarnsmamma hittas död, med bruten nacke vid foten av en trappa. Olycksfall? Knappast. Kvinnan levde med skyddad identitet efter ett förhållande med en våldsam man. Beijer och Hovland krockar direkt med sina olika teorier kring gärningsmannen, och det mest intressanta blir inte vem som gjorde det – utan vem av dessa viljestarka och envisa karaktärer som i slutändan ska få rätt.
Jennie Silfverhjelm har skymtat förbi i de två senaste Beck-filmerna, men är nu officiellt ombord som en av huvudrollerna. Hennes Alexandra Beijer (”alla kallar mig Alex”) är en kompetent kriminalare med skinn på näsan. Det är alltid välkommet med nya inslag i deckarserier som gärna följer samma mall år efter år. Jag har dessutom efterlyst mer fokus på de kvinnliga poliserna, som annars helst gömmer sig bakom en dator (varför är Jenny och Ayda fortfarande så anonyma?).
Stämningen och spänningen inom den annars tajta gruppen ligger i fokus i ”Beck: Utan uppsåt”. Det är tydligt att månadens deckarfall inte alls fått lika mycket omtanke av manusförfattarna. I ett extremt fall av fantasilöshet har de späckat filmen med en lång rad av förhör, 75 utdragna minuter där gamla Tinder-ragg och deras mammor ska frågas ut. Det blir frustrerande när man vet att många av scenerna bara är utfyllnad, missvisande ledtrådar som i slutändan ska visa sig helt onödiga för berättelsen. Lönlöst att ens försöka komma ihåg vem som är vem, eller har vilket alibi.
Den sista kvarten får filmen äntligen lite puls. Som om någon plötsligt kom ihåg att man gör en thriller. En liten twist och en polisjakt ökar tempot för en stund. Man önskar bara att filmskaparna hade haft vett att ge spänningselementen mer utrymme, och ”Utan uppsåt” kunde lätt få höja sig över årets övriga Beck-filmer. Men svenskt polisarbete är inte så rafflande som de verkar tro, inte när vi ser samma förhör och samma procedur för femtielfte gången. Och den här gången känns det extra oinspirerat.
Det stora mysteriet blir varför Peter Haber ens är kvar. Hans Martin Beck har absolut inget längre att tillföra på polishuset, och ser mest ut att längta hem till sin whisky.