Föräldralöse Philip (Sam Claflin) växer upp under sin kusin Ambroses beskydd på en brittisk herrgård. När Ambroses hälsa försämras åker han till Italiens solsken, där han förälskar sig i den mystiska änkan Rachel (Rachel Weisz). Det börjar gå längre tid mellan brev, och snart börjar Ambrose beskriva en mörkare sida av Rachel. När han plötsligt dör är Philip övertygad om att det är Rachels fel, han planerar sin hämnd, men när de väl möts faller han handlöst för henne.
”My Cousin Rachel” är en blandning av historiskt drama och thriller där Philip försöker lista ut om Rachel mördade Ambrose eller ömt vårdade honom på sin dödsbädd – samt vad hennes plan är nu när hon återvänt till England.
Filmen är baserad på en roman med samma namn av Daphne du Maurier. Hon var en älskad deckarförfattare, och även om du inte känner igen hennes namn har du säkert hört talas om Hitchcockfilmen ”Fåglarna” som baserades på ett av hennes verk.
Det verkar göras uppskattningsvis trehundra filmer om snobbiga britter som misstänksamt rör sig genom herrgårdar per år, men ”My Cousin Rachel” står ut lite i mängden. Mycket beror det på filmens foto som stundtals får den förväntade blandningen av herrgårdsinteriörer och den hisnande engelska kusten att framstå som något vi inte sett tusen gånger innan – även om det korta skärpedjup filmen älskar ibland blir distraherande.
Rachel Weisz porträtt av änkan Rachel är filmens centrum och stora behållning. I hennes händer blir Rachel svårberäknelig och nyanserad. Jag önskar att filmen varit åtminstone delvis från hennes perspektiv då hon är mycket mer intressant än filmens protagonist. Philips förändrande uppfattning av Rachel räcker inte till för att ge filmen det där extra den behöver.
Delvis beror det på att Sam Claflin inte är i närheten av Weisz när det gäller skådespelartalang. Han är inte usel, men passade bättre som Finnick i ”The Hunger Games” och inte-Orlando-Bloom i den där bortglömda ”Pirates of the Caribbean”-filmen. Han sticker ut från ”My Cousin Rachel” på ett sätt som är svårt att sätta fingret på, men som gör att jag i början av filmen undrar om han är amerikan som låtsas ha en brittisk dialekt (men nej, han är född och uppvuxen i England).
”My Cousin Rachel” är en film som håller vad den lovar och gör vad som förväntas med viss finess. Om du blev intresserad av trailern kommer du tycka om filmen, om du inte blev det är den förmodligen ingenting för dig.