Vackert vemod i melankoliskt drama

Filmen är baserad på Graham Swifts roman med samma namn. Historien i den berättas i en lugn och eftertänksam ton. Det är stilla funderingar som ändå hela tiden rymmer stor dramatik mellan raderna.

Året är 1923 och England sörjer sina stupade söner efter första världskrigets våldsamheter. Den unga föräldralösa hushållerskan Jane (Odessa Young) arbetar för Mr. and Mrs. Niven (Colin Firth and Olivia Colman), och har en hemlig kärleksrelation med grannfamiljens son Paul (Josh O’Connor). Han kom hem från kriget, till skillnad mot många andra, som nu saknas. Paul ska i enlighet med familjens önskemål och tradition snart gifta sig med en lämplig kvinna i sin egen klass. Men innan det ska ske träffar han Jane under ljuvt minnesvärd morsdagssöndag.

Detta är en eller egentligen flera olyckliga kärlekshistorier, sett ur en författares ögon, men det är också ett drama om sorg och den långsamma återhämtningen från ett kollektivt trauma. Historierna berättas inte i kronologisk ordning, utan läggs istället som ett pussel med bitar från olika epoker och tider. Det är rätt tydligt vad som hör till när, men jag blir lite konfunderad av greppet, som inte riktigt funkar.

Otroligt mycket är väldigt bra. Regin av Eva Husson är top notch, liksom är skådespelarinsatserna. Young och O’Connor har en otrolig kemi och de båda övertygar starkt i ömsinta, känslosamma scener. Även Firth och Colman briljerar sin vana trogen i starka biroller. Fotot av Jamie Ramsay är vidunderligt vackert, från de intima närbilderna till den perfekta kompositionen i de större bilderna. Det är kittlande, poetiskt och stundvis så ljuvligt att mina ögon tåras. Också historien berör och jag ömmar för mödrarna, fäderna, känner med de som blev kvar, och jag sörjer hårt de som förlorades.

Men samtidigt. Något stör mig. Idén med att väva samman nu, då och senare, kändes säkert som klockren lösning inledningsvis och funkar eventuellt väldigt bra i boken. Men här tycker jag inte att det tillför något. Delarna är otroligt starka i sig, men helheten, hopsytt som ett massproducerat lapptäcke griper inte tag lika mycket. Det blir för polerat, känns konstruerat och ganska pretentiöst. Och det skapar en distans mellan oss åskådare och huvudpersonen, som vi därför aldrig riktigt lär känna. Jag blir också efter ett tag rätt provocerad av klarinettens konstanta klinkande. Det stör mig och det stör, att det stör mig. Skådespelarna, fotot och Hussans regi hade kunna bära så mycket längre, och det är synd att inte den fina historien styckats upp så här, på bekostnad av sitt djup och sin känslighet.

”Mothering Sunday” är ett vemodigt och vackert drama som trots allt berör enormt just visuellt. Som en stillsam vals tar den gripande historien om sorg och olycklig kärlek plats i de oemotståndliga bilderna. Det finns som sagt mycket som jag uppskattar med detta, och jag vill ge den min kärlek. Och jag gör det. Fast bara till en viss gräns.