Vågade sketcher i vansinnigt tempo

En talande, levande teddybjörn som röker på, svär så in i helvete och alltid säger vad han tycker. Det är väldigt roligt, visade komedin ”Ted” från 2012. Men räcker det för en andra film? Nja. Nyhetens behag har lagt sig, idén är nu inte lika udda och fräsch längre. Men några sköna överraskningar väntar än.

I uppföljaren har Ted precis gift sig med Tami-Lynn, den snygga kassörskan från snabbköpet där de båda jobbar. När förälskelsefasen övergår till bråkfylld vardag förstår de att det är dags för nästa steg: att skaffa barn. En liten detalj: Ted är ju nalle och saknar vissa viktiga organ. Myndigheterna stoppar parets adoptionsplaner och i samma veva löses deras äktenskap upp. I lagens ögon är Ted inte en person utan en ägodel. Tillsammans med sin thunder-buddy John (Mark Wahlberg) går de till domstol för att strida för Teds rätt att få vara Ted.

Mila Kunis blev gravid och skrevs ut ur uppföljaren. Lösningen blev att John är nydumpad och ger sig ut på marknaden igen. In kliver Amanda Seyfried som nykläckt jurist, med passion för både medborgarrätt och röka. Att hon heter Sam L. Jackson är en av många små, knäppa inslag som gör ”Ted 2” ganska underbar. 

Men Wahlberg och Seyfried får ursäkta, ”Ted 2” är Seth MacFarlanes enmansshow. Som regissör, manusförfattare och röst till den dataanimerade huvudpersonen har han stöpt ”Ted 2” helt enligt sin sjuka fantasi och vrickade humor. Ni som sett ”Family Guy” eller första ”Ted” för den delen, förstår vad jag talar om.

En del av hans påhitt är briljanta. Våldsamt underhållande, over-the-top så man tappar hakan, och utan någon censur. Andra skämt faller platt till marken. De fungerar bara inte. Kanske är det en smaksak eller generationsfråga. Vissa idéer återanvänds rakt av från ”Family Guy”. I en scen tar man till Charlie Hebdo-tragedin och Robin Williams självmord för att få fram en rolig poäng. Skrattet fastnar i halsen. Ibland blir han bara för mycket, MacFarlane, när han testar gränserna likt en finurlig femåring.

Och filmreferenserna duggar tätt: ”Jurassic Park”, ”Star Wars”, ”Breakfast Club”… Flash Gordon är tillbaka, Morgan Freeman gästspelar. När hela gänget hamnar på Comic Con i New York blir det nördhumor till max. Det är svårt att berätta mer utan att spoila de bästa bitarna. MacFarlane är en hejare på att skapa komiska situationer med edge. Och här finns mycket av den varan. Han siktar högt och lågt. Det mesta funkar dock bäst som fristående sketcher.

Men han är ingen vidare historieberättare. Efter tre långfilmer börjar det bli påfrestande tydligt. De skruvade idéerna håller helt enkelt inte i 90 minuter. ”Ted 2” skämmer bort oss med roliga scener, men de avleder bara uppmärksamheten från det faktum att filmen faktiskt inte har så mycket att komma med. Lika ofta sackar tempot när det inte händer något av intresse. Giovanni Ribisi som skurken Donny – han som försökte kidnappa Ted i första filmen – är tillbaka, och lyckas återigen bli filmens mest onödiga inslag. Mest saknar jag en motvikt till det hysteriska. Ted är helskön men aldrig älskvärd, och det är svårt att på allvar känna något för hans kamp för rättvisa. Komedin hade mått bra av lite mer värme och hjärta som balans.

Ändå är det befriande med en film och en karaktär som aldrig censurerar sig. Dialogen är helt utan spärrar. Man kan störa sig på filmens rasistiska och homofoba skämt, eller bara gilla läget. Skratt smittar, sägs det ju, och det är nästan lika underhållande att se och höra andra i publiken gapflabba åt filmens pinsammare inslag, som att själv njuta av höjdpunkterna. En biosalong full av tonårsgrabbar borde ge maximal utdelning.

Första ”Teds” biosuccé överraskade alla. Tvåan är inte lika bra – big surprise. Men blir den lika framgångsrik känns en fortsättning given. Slutet lämnar öppet för en intressant utveckling. Jodå, jag vill nog se pappa Ted, mamma Tami-Lynn och farbror John försöka sig på att uppfostra små teddisar i en trea.