Emma Thompson spelar den legendariska talkshowvärden Katherine Newbury. Katherines status som återkommande stjärna under kabelkanalernas sena timmar har länge varit självklar. Hon är den kvinnliga motsvarigheten till David Letterman eller Jay Leno. Men på senare tid har hennes tittarsiffror sinat. Den yngre publiken förstår henne inte och hon har tappat sin relevans hos de mest åtråvärda tittarsegmenten.
Samtidigt utmanas hon av media som har snappat upp rykten om att hon är en kall och hård chef som endast anställer vita män till sitt program. För att förbättra sitt varumärke och nå ut till fler unga tittare, försöker Katherine öka mångfalden bland sina manusförfattare. Hon rekryterar den första kvinnliga manusförfattaren hon kan hitta, Molly Patel, spelad av Mindy Kaling (”Oceans 8”).
Molly arbetar med kvalitetskontroll på en fabrik och har i princip ingen erfarenhet inom komedi, men det hindrar inte henne från att försöka. Hennes manliga kollegor är minst sagt skeptiska, som en av kollegorna uttrycker det: ”Jag önskar att jag var en rasifierad kvinna, så att jag kunde få vilket jobb jag ville”.
”Late Night” är skriven av Mindy Kaling, som tidigare skrivit manus för både ”The Office” och hennes egna tv-program ”The Mindy Project”. Likt hennes tidigare projekt är ”Late Night” en så kallad ”workplace comedy”, som bygger på starka och något udda personporträtt. Detta är helt klart filmens styrka. Det finns en mängd intressanta och välskrivna bikaraktärer, ingen är där endast som utfyllnad.
Emma Thompson lyser starkast som den hårda och kalla Katherine. Hon lyckas både med att framhäva filmens dramatiska sida, Katherines kamp som enda kvinnliga talkshow-värd, och den komiska sidan genom improviserade stand-up-skämt och roliga monologer. Filmens regissör, Nisha Ganatra, sa i en intervju: ”Om du kan ha Emma Thompson i din film, ha Emma Thompson i din film” och jag är benägen att hålla med henne.
Det är framförallt filmens hisnande ambition som hindrar den från att bli riktigt bra. Man behandlar helt enkelt för många ämnen. Förutom att frågan om mångfald på arbetsplatsen behandlas mycket, finns det även otaliga sidospår om hur komedi har förändrats och till viss del fördummats, hur media skiljer i sin behandling av män och kvinnor, samt hur sociala medier förändrar medielandskapet.
Filmens många sidospår gör att den blir något spretig. Dessutom fokuserar man på drama lika mycket som på komik. De komiska delarna av filmen håller världsklass, de är smarta och roliga på samma gång. Men allvarliga samtal och politiska poänger får lika stort utrymme, och tyvärr håller dessa delar inte alls samma klass.
”Late Night” är en smart och välspelad komedi, men en spretig handling med för många dramatiska sidospår gör att den inte når upp till sin höga potential.