Finns det någon mer folkkär skribent och författare än Fredrik Backman idag? I segmentet medelklassiga småbarnsföräldrar har jag svårt att tänka mig någon annan vars smålustiga krönikor så ofta delas, eller vars böcker så ofta rekommenderas. Det stavas igenkänning antar jag. För själv har jag aldrig riktigt förstått storheten i Backmans putslustiga betraktelser om familjeliv och medelålder. När hans mest populära roman “En man som heter Ove” nu blir film, är det alltså med viss skepsis jag borrar ner mig i biofåtöljen. Men mina förväntningar kommer delvis på skam, för Hannes Holm har med säker hand gjort en gedigen film om ålderdom, vänskap och förlorad kärlek som lär gå hem i de breda folklagren.
Ove är villakvarterets självutnämnde besserwisser och ordningspolis. Varje morgon går han en runda genom området för att skriva upp alla avvikelser, plocka upp fimpar och förbanna kvarterets kissnödiga mops. Han är en gammal man. Och bitter. Sedan hans fru dog har han förlorat viljan att leva och ilskan mot alla idioter omkring honom är det enda brinner i hans bröst. Det och önskan att få återförrenas med sin älskade Sonja. När han så beslutar sig för att avsluta sitt sorgliga liv börjar filmens egentliga berättelse. För inte kunde han tro att det skulle vara så svårt att ta livet av sig?
Rolf Lassgård är en naturkraft som med rätt regi gör excentriska män som ingen annan. Som ett välsmakande årgångsvin blir han bara bättre och bättre med åren och här är han filmens självklara höjdpunkt. Hans okuvlige Ove är fylld av raseri mot allt som stör hans ordningssinne, men han har naturligtvis ett hjärta av guld långt där inne.
Det här är kanske också filmens största problem, för hur ofta har vi inte sett vinkeln med en bitter gammal man som träffar någon som väcker hans sovande bultande hjärta? Det här är i princip samma film som fjolårets “St Vincent” där Bill Murray var den vresige gubbtjuven. Här är det den nyinflyttade grannen Parvaneh (en mycket bra Bahar Pars!) som med sin livslust och förmåga att se det bästa hos folk sakta men säkert nöter ner den gamles känslomässiga murar. Samspelet mellan Lassgård och Pars är riktigt underhållande att se.
Mindre kul är de många episoder där Ove får showcasa sin surhet bara för att mötas av kärlek av sin – får man säga – väldigt förstående omgivning. Ove gillar Saabar och hatar Volvo, det här är något om uppenbarligen behöver hamras in filmen igenom. Det blir aldrig särskilt roligt.
Parallellt med berättelsen om den bittra gubben får vi i tillbakablickar följa den unge versionen av Ove (Filip Berg) och den kärlekshistoria med Sonja (Ida Engvoll) som kommer att dominera hans liv. Även om det är svårt att se hur den livsglada Sonja någonsin skulle falla för en trist träbock som Ove så tillför kärlekshistorien lite välbehövligt drama till filmen. I den tredje akten, när en gammal tragedi rullas upp, bränner det för första gången till på riktigt.
I slutändan är det en sympatisk liten saga som Fredrik Backman och Hannes Holm skapat – och en film som garanterat kommer att dra folkmassorna till biograferna efter julhelgen. För egen del hade jag hoppats att berättelse och manus hade nått samma höjder som Lassgårds skådespel, men det räcker ändå väl för en småputtrigt trevlig stund i biomörkret.