”Everest” är öppningsfilm under årets filmfestival i Venedig, och som sådan har den en del att leva upp till med tanke på de enorma succéerna som senare år inlett det stjärnspäckade eventet. Jag talar givetvis i första hand om ”Gravity” från 2013 och ”Birdman” från 2014.
”Everest” lät dessutom på papper att den på sätt och vis skulle kunna komma att bli en ny ”Gravity” och de två påminner också på flera sätt om varandra, både till tema och stil. Tyvärr är det sedan även en hel del som skiljer de två åt.
Det handlar om en expedition som under ledning av äventyraren Rob Hall tränade i flera veckor för att bestiga världens högsta berg – Mount Everest. Många av de kvinnor och män som deltog nådde också toppen, men en svår storm överraskade sällskapet varför bara få av dem lyckades ta sig ner igen.
Filmen baseras alltså på en sann historia från 1996, vilket genast medför vissa begränsningar vad gäller framförallt dramaturgin, om man vill vara verkligheten trogen och det verkar alla inblandade vilja vara. Manuset är förvisso på sina håll välskrivet, men istället för att välja en snävare och mer intim vinkel låter manusförfattarna alla karaktärer få en del av spotlighten. En trivsam tanke som tyvärr inte riktigt fungerar här. Den isländske regissören Baltasar Kormákur vill tydligen inte heller lämna någon eller något utanför, vilket resulterar i att det hela rätt snabbt känns väl spretigt, tunt till och med på sina håll och närmast ofokuserat i slutändan.
Medan tidigare nämnda ”Gravity” var en tight, intensiv kamp om en enda människas överlevnad i en omänsklig miljö, blir ”Everest” i dess skugga mer till en hel drös individers kamp i andra, men lika ogästvänliga omgivningar. Fast utan att lyckas engagera mig som publik tillräckligt. Det finns helt enkelt alldeles för många personer att hålla reda på. Helt krasst är det dessutom extremt svårt att veta vem som är vem bakom syrgasmasker och tjocka vinteroveraller när väl stormen bryter ut. När de börjar trilla av toppen vet jag inte vem jag säger hejdå till.
Visst finns ett fåtal personer man ömmar extra för och som jag blir känslomässigt investerad i, men även där känns det inte riktigt äkta utan ganska sökt, manipulerat nästan. Pianomusik och slowmotion-foto leder oss stundvis in i ett konstlat poetic mode och även om jag inte kan värja mig och hulkar förtvivlat till vissa sekvenser, blir jag efteråt lite irriterad över alla tårar jag som på beställning spillde.
Men som sagt.
Rent visuellt är detta ett oavbrutet spektakulärt kalas, med högt tempo som dessutom är väldigt spännande. 3D-effekterna fungerar utmärkt och det är flera gånger jag sitter och nästan gungar i min fåtölj av yrsel och höjdrädsla. Jag känner också att jag, trots en hel del invändningar ändå följer med i historien och köper det jag ser. Särskilt nöjd är jag över att jag – som inte har något till övers för livsfarliga strapatser av detta slag – faktiskt får tillräckligt med förståelse för varför vissa väljer att utsätta sig för risken det innebär att klättra upp till världens högsta topp som bokstavligen och långt innan du ens nått den, börjar ta död på dig.
”Everest” är på många plan utan tvekan ett otvivelaktigt och makalöst mästerverk, som på vissa andra plan saknar det där som faktiskt film (vid sidan av det renodlat visuella) går ut på, att trollbinda sin publik med en välberättad historia.
Skådespelarna är hur som helst överlag otroligt övertygande om än på sina håll något bortkastade (ge mig mer Jake Gyllenhaal!) och fotot över vidderna ögonbedövande vackert. Så gå och se denna. Det är den ändå trots ett något tveksamt betyg väl värd. Men den hade kunnat vara så mycket bättre! En känsla som lämnar en något fadd eftersmak när väl stråkarna tystnat och mina tårar torkat.