Världens just nu bästa maffiaserie

Den italienska journalisten och författaren Roberto Saviano kan knappast ha förstått vilket populärkulturellt monster han skapade när han skrev boken “Gomorrah” för tio år sen. Boken som granskade den italienska maffian – gomorran – blev en omedelbar hit och såldes över hela världen. Saviano själv blev mordhotad av maffian och lever sedan dess under ständigt livvaktsbeskydd. Ett par år därefter kom den hyllade långfilmen med samma namnm och nu de senaste två åren har tv-serien gått i segertåg världen över. ”Gomorrah” har blivit ett fenomen.

Serien berättar historien om maffiaklanen Savastano och dess kamp för att behålla makten över den värdefulla knarkhandeln i en av Neapels nedgångna förorter. Klanen leds av den pondusfyllde patriarken Don Pietro, som med skorrande baryton och isande blick sätter skräck i underhuggare och motståndare. Vid sin sida har sin lojala fru, Donna Imma, och sin (till en början) ganska menlöse son Genny. Men den som utmärker sig allra mest i klanens mörka affärer är den unge uppkomlingen Ciro, oändligt makthungrig – ständigt intrigerande.

Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket, men den första säsongen handlar i stort om klanen Savastanos svårigheter att behålla kontrollen äver sitt imperium, samtidigt som vi får följa sonen Gennys utveckling från hopplös och bortskämd odåga, till… något annat. Det räcker med att konstatera att bägge säsongerna håller rakt igenom. Allianser skiftar, vänner förråder varandra och rivaliserande gäng kommer och går. Det är aldrig någonsin stilla på Neapels bakgator – och manusförfattarna lyckas med att hålla både spänning och karaktärsutveckling igång över alla 24 avsnitt.

Att serien är inspelad på plats i förortskvarter tyngda av just knarkhandel och kriminalitet ökar närvarokänslan (även om det stundtals går för långt, en av första säsongens viktigare birollsinnehavare arresterades nyligen för grov misshandel av en oskyldig man). Men kanske allra bäst är det realistiska fotot och det,ska vi säga europeiska, tempot som tillsammans skapar en stundtals briljant helhet. Ett avsnitt kan ta god tid på sig att skildra utdragna middagar och stillsamma konversationer för att plötsligt explodera i korta stunder av mordiskt våld. Det finns en udd här som aldrig försvinner.

Dessutom är skådespelarna riktigt bra rakt över, framförallt i de biroller som kommer och går i handlingen men ofta lämnat bestående uttryck. Här finns mopedkillen Daniele, affärsbiträdet Patrizia, maffiahustrun Marinella. Alla mer eller mindre tragiska karaktärer som får ta ordentligt med plats och aldrig någonsin glöms bort i den större berättelsen.

Till syvende och sist är “Gomorrah” den absolut bästa maffiaserien som finns i tablåerna just nu. Visst kan det stundtals långsamma tempot avskräcka en del nya tittare, men ge serien tre-fyra avsnitt så kommer du blir rikligt belönad. Aldrig tidigare har Neapels bakgator skildrats så här snyggt. Det är rått, blodigt och väldigt, väldigt italienskt.