Värmande feelgood

Det här är en film om människorna som inte fått komma in i matchen, de som sitter på avbytarbänken och mest kikar in och hejar på. Men ännu mer är det här en hyllning till desamma.

Filmen baseras på Filip och Fredriks bok ”Tårtgeneralen” och är en hyfsat sann historia om den excentriske Hasse P. Han var mannen som vigde sitt liv, ja, eller i alla fall några veckor av det, åt att sätta Köping på kartan genom den genialiskt galna idén att baka världens längsta smörgåstårta. 
Filmen berättar om detta äventyr fast handlar mer distinkt om en människa och en man, en förlorare för många, som någonstans om och om igen lyckades resa sig, även om han idogt föll tillbaka i gamla missbrukarvanor och annat elände. Livet är inte enkelt, är ett budskap som når fram mellan tårtbottnarna – men man ska inte ge sig. På’t igen bara!

Storyn utspelar i ett dovt 80-tal med hockeyfrillor, mustascher, stora brillor och fler cigaretter än händer som håller i dem. Det är ett ganska uppgivet gäng Köpingbor som vi får möta, patetiska förvisso, men ändå charmiga i sin enkla småstadighet. 


Jag gillar verkligen det visuella, miljöerna och kostymerna, även om det ibland tenderar att bli väl kitschigt. Men 80-talet var för många av oss som minns det från vår barndom just det – rätt så kitschigt. Och eftersom det här är till stor del Filip Hammars minnen och subjektiva berättelse om sin uppväxt och sin kärlek till en annorlunda pappa, känns kitschigt plötsligt helt rätt. För även om det på ytan är en film om avbytaren Hasse P, så handlar det samtidigt om en liten kille, som också han var satt vid sidan av.

”Tårtgeneralen” blir således parallellt en berättelse om en man och en pojke och bådas längtan efter acceptans och ett inkluderande av sin omgivning. Vilket är både vackert och vemodigt.

Mikael Persbrandt är klockren som Hasse P. Inte bara rent utseendemässigt, utan mest för att han verkligen är Hasse P. Det är så övertygande att jag efter en stund kommer på mig att fundera vem som faktiskt gestaltar denna, vår solbrända antihjälte. Även Helena Bergström som hans av-och-på-flickvän är underbart sjaskig och äkta i sin uppenbarelse, och jag hade velat se ännu mer av dessa två suveräner ihop.

Det här är inte den bästa filmen som gjorts och vissa val är jag tveksam till och tycker att delar av manuset hade kunnat slipas mer på. Jag saknar till exempel lite bakgrund till flera av de övriga karaktärerna och framförallt kvinnorna förblir rätt tunna bifigurer i den stora bilden som målas fram av män, om män. Så kan det dock vara ibland och vara bra ändå, för det är ”Tårtgeneralen”. Bra alltså. Riktigt bra, men framförallt otroligt berörande. Filip och Fredrik må kanske inte vara erfarna filmregissörer ännu, men de två kan onekligen konsten att berätta en engagerande historia. Den här gången gör de det igen med bravur och stor ömhet.

”Tårtgeneralen” får mig att gråta, men med ett brett leende på läpparna. Detta är en härlig, hjärtevärmande och rolig feelgoodfilm om människor som hamnat lite vid sidan av och deras drömmar och jävlaranamma. 
Filmen sätter Hasse P på kartan minst lika mycket som han kämpade med att sätta Köping på den. Köping fick sina 15 minuter i och med tårtrekordet, men Hasse P kommer i alla fall jag nu så här snart fem år efter hans död, aldrig glömma.

Mer Filip & Fredrik: Streama den hyllade dokumentären ”Trevligt folk” på Plejmo.