Nu är den tiden på året här när alla gränser för vad som är för mycket kitsch slutar att existera. Filmer fyllda med bjällerklang kommer på löpande band. Vissa av de julfilmer som görs går emot den traditionella normen. Somliga blir till och med antijulfilmer. Andra är till för dem som nostalgiskt omfamnar varje jultradition. Ännu fler av dessa filmer hänger dessutom upp misteln i taket i väntan på den stora kärleken. I den här filmen är det så traditionellt som det kan bli. Misteln är bokstavligt talat med.
Sierra (Lindsay Lohan) är bortskämd dotter till ägaren av ett hotellimperium. Hon lever ett liv med uppassare, designerkläder och champagne. Hennes pojkvän Tad (George Young) är framgångsrik influenser. Under en skidsemester på pappans lyxiga anläggning råkar Sierra ut för en olycka och tappar minnet. Hon tas omhand av Jake (Chord Overstreet) som driver en mindre skidanläggning i ekonomisk kris.
Berättelsen i den här filmen är ingenting som vi inte sett förut i billiga julproduktioner gjorda för exempelvis tv-kanalen Hallmark. Två människor från olika världar möts på jul och ljuv musik uppstår. Om man är ute efter en story som är i grunden nyskapande så har man kommit fel. Om man däremot är ute efter en varmhjärtad romantisk julfilm av klassiskt snitt så är det bara att värma upp glöggen och samla familjen i soffan för en och en halv timmes mystittande.
Manuset nöjer sig dock ovanligt nog inte med att enbart servera daterad romantik i julbelysning. Här finns ett satiriskt bett i skildringen av rikas liv så långt från vanliga människors vardag som man kan komma. Influencers skildras på ett sätt som närmast kan beskrivas som elakt. Samtidigt är det sanslöst roligt och ger en intelligent dimension till filmen. Dråplig situationshumor med en lagom dos fysiskt snubblande vävs in i helheten på ett lyckat sätt. Romantiken i sig balanserar dessutom den manliga och den kvinnliga karaktären jämnare än vi är vana vid i den här typen av filmer.
Det märks en ambition att låta karaktärerna utvecklas och kännas i alla fall för stunden trovärdiga. Romantiken får växa fram långsamt i två själar som båda förlorat någon de älskar och har sorg. Vid ett par tillfällen är det snubblande nära att falla ner i den smöriga Hallmarktonen, men det går aldrig över den gränsen.
Mycket av filmens charm kan tillskrivas skådespelarna. Lohan skimrar i sin roll oavsett om hon ska gestalta Sierras självupptagna jag eller leverera värme när karaktären upptäcker ny lycka. Overstreet ger jordnära karisma till en roll som hade kunnat bli platt utan den. Young är hysteriskt rolig i en extremt ytlig roll. Han levererar sina repliker med klockren timing och får oss att älska en karaktär som vi borde hata. Det är ju annars skådespelet som mest dräper den här typen av traditionella säsongsfilmer. Här är varenda liten biroll väl spelad.
Scenografin används för att belysa kontrasten mellan gammaldags julfirande och nyare sådant. På Jakes anläggning råder varm värdshuskänsla. Den känslan understryks i fotot av färger lika mjukt jordnära som atmosfären i de rummen. Där är det dessutom överöst av juldekorationer. På lyxanläggningen finns ingen julkänsla alls. Där är dekor och atmosfär som i ett butikshotell och belysningen skarp. Kontrasterna ger berättelsen om Sierras förändring som människa rätt ton. Det märks att här finns en känsla för det visuella och kompetens att iscensätta den.
Sedd som romantisk komedi så är ”Falling for Christmas” en film som gör sitt jobb. Den har hjärtat på rätta stället och den är rolig. Man bryr sig om ifall paret i fokus får varandra. Som samhällskommentar är den både roande och träffande. För ett högre betyg hade åtminstone något mer oväntat krävts i handlingen och ännu mer karaktärsdjup i det drama som finns.
Som julfilm träffar den helt rätt. Den bjuder in tittaren i drömsk frid precis som en sådan ska göra. Den moderniserar skildringen av människor, men håller fast vid värderingen att gammaldags julfirande är bäst. Om du håller med om det och ser den främst som just julfilm kommer du gilla den.