Det är inga många filmer som klarar av konststycket – om det nu kan kallas så – att blanda våldtäkter med humor. Spanske regissören Pedro Almodovar gjorde det på sitt sätt i ”Kika”. Holländska Paul Verhoeven (”Basic Instinct”, ”Showgirls”) kör i ”Elle” en annan taktik genom att få skrattet att fastna i halsen, när de högljudda sexljuden i filmens intro ihop med kattens uttråkade uppsyn visar sig vara allt annat än en komisk situation.
Genom att läsa detta är ni antagligen bland dem som slipper sitta och skämmas i biomörkret av att ha fnissat på helt fel ställe. Varsågoda! Men det är annars en tydlig indikation av vad filmskaparna vill att publiken ska känna när de ser ”Elle”. ”Obekväm” är bara förnamnet. ”Anstöt” är också ett rätt passande ord.
Michèle (Isabelle Huppert) blir i alla fall attackerad och våldtagen i sitt hem. Filmen följer sedan när hon fortsätter sin vardag samtidigt som hon försöker ta reda på vem förövaren är – utan att blanda in polisen.
”Elle” kastar sig mellan genrerna. Mest är det en drama strösslad med svart humor, men här finns även tydliga thrillerdrag med ”hoppa till”-effekter. Handlingen skulle också kunna beskrivas som spretig, där vi får ta del av hennes relation till sin son och hans gravida flickvän – ”den där psykopaten” enligt Michèle, hennes vänstrande med en väninnas make, hennes attraktion till den mycket yngre grannmannen, samt hur illa de anställda unga killarna på hennes företag (som producerar sex- och våldsexploaterande spel) tycker om henne.
Ibland när filmer inte kan bestämma sig för vad de vill vara kan det kännas hoppigt och otydligt, men i ”Elle” är det snarare befriande att inte kunna placera in filmen i ett fack direkt, även om just thriller-bitarna känns vansinnigt malplacé i resten av sammanhanget. Det som ändå gör att verket hålls ihop är en strålande insats av Huppert. Hennes Michèle är en kvinna som man absolut inte vill vara, och som ofta inte ens verkar vara särskilt sympatisk, men som man på något sätt ändå gillar som karaktär.
Michèle verkar ha en sådant skönt blasé inställning till allt som händer, och är i det närmsta affektfri i det hon gör – oavsett om det är att berätta för vänner och exmake om överfallet mitt i en trevlig middag, eller när hon kvaddar samma exmakes bil och påpekar att ”det syns ju knappt”.
På det sätt som ”Elle” är utförd påminner det snarast om en observerande film där handlingen inte leder till något speciellt utan att vi snarare får ta del av karaktärernas liv under en bestämd tid. Med tanke på hur mycket obehag som skildras är det verkligen en bedrift att skapa en slags vardaglig känsla kring detta.
Men även om jag imponeras av modet som Verhoeven visar i att våga vara stötande, så går det för långt även för mig när misshandel återges som något upphetsande. Det finns för mycket våld mot kvinnor i världen för att det ska vara okej att framställa knytnävsslag i ansiktet som något man skulle kunna gå igång på.
Jag har full förståelse för dem som inte vill se ”Elle” alls av den anledningen och det är svårt att sätta betyg på en film som har såna ögonblick av avskyvärdhet och andra av briljans: Är det rätt med en avskräckande etta, eller en mittemellan-trea för att visa på både och, men som också riskerar att vara totalt intetsägande?
När det kommer till kritan är ”Elle” ett intressant vågspel med, för det mesta, mycket att uppskatta. Och har du läst hela vägen hit får du dessutom se dig själv som ordentligt varnad.