John Green är mannen bakom förra årets snyftare ”Förr eller senare exploderar jag” och har även skrivit boken som ”Paper Towns” baseras på. Detta är inte alls ett gråtkalas av samma kaliber, men ändock en väldigt fin och känsloladdad film om vänskap, kärlek och vikten av att våga jaga sin dröm, men också inse när jakten bör få ett slut.
Quentin är kär i sin granne, den mystiska och omåttligt populära Margo. Han har sedan länge gett upp hoppet om att det ska bli något mellan dem när plötsligt Margo en natt kryper in genom hans fönster och ber honom följa med på ett hämnarstråk. En tveksam Quentin ställer upp och finner till sin förvåning natten bli till den bästa i hans liv och ett hopp om något mer väcks i honom.Dagen efter är plötsligt Margo försvunnen. Tjejen som älskade mysterier har blivit till ett mysterium själv och hon har lämnat ledtrådar för Quentin att hitta. Han tar sig an gåtan och åker tillsammans med sina bästa vänner för att finna tjejen som han nu är övertygad om är hans livs kärlek.
Upplägget med plugghästen som förälskar sig i populäraste tjejen i skolan är välbekant och också något uttjatat. Det mesta överlag är ritat efter en redan befintlig mall och karaktärerna är även de ganska stereotypa. Man har sett detta förr alltså. Fast även om inget är särskilt märkvärdigt så tycker jag om det jag ser. Filmen har verkligen charm och varvar tänkvärda budskap med småputtrig och fyndig dialog. Ungdomarna vi får följa är samtliga härliga på sina olika sätt och trots att jag inte direkt känner igen typerna från min egna forna pubertet känns de väldigt äkta och nästan ovanligt mångfacetterade.
Quentin spelas av Nat Wolff och han är klippt och skuren för rollen som den mirakeltörstande och lätt nördige unge mannen med höga ambitioner, men ännu bättre är Cara Delevingne som Margo! Hon är otroligt naturlig i både minspel och repliker och man förstår omedelbart Quentins och alla andras besatthet av henne. Visst tenderar karaktären att vara lite småjobbig periodvis, men man gillar henne och det är Delevingnes förtjänst.
Tempot är rätt rappt till en början men det blir tyvärr något trevande efter ett tag och det dröjer alldeles för länge innan sällskapet ger sig ut på vägen. Sedan tar det fart på nytt, men jag hade önskat att en ännu större del av filmen hade fått utspela sig under själva bilfärden. För det är då som vi verkligen lär känna personerna, samtidigt som även de (bokstavligen) kommer varandra väldigt nära. Dessutom är den huvudsakliga frågeställningen och på sätt och vis även röda tråden genom historien – vilket är viktigast: resan eller målet? Och målet är som bekant oftast rätt flyktigt, varför just resan borde fått ta mer plats.
”Paper Towns” är trots sina fjuttiga brister en härlig film om slutet på ting, fast samtidigt om hur dessa kan vara början på annat. Den är något melankoliskt men ändå mycket rolig och underhållande. Det handlar om ungdomar och riktar sig också främst till den målgruppen, men är absolut sevärd även för de som är äldre.
”Du måste gå vilse för att finna dig själv” säger Margo, vilket låter lite klyschigt men är inte desto mindre sant och det är med den tanken och ett leende på läpparna jag lämnar salongen efteråt.