Wow. Hur hände det här? Bara några månader efter att Pixar överraskade oss alla med den färgsprakande känslostormen ”Insidan ut”, enligt mig deras bästa film hittills, dumpar de sin nya animerade långfilm helt på motsatt sida av skalan. Äventyrsfilmen ”Den gode dinosaurien” gör ”Modig” och ”Bilar 2” sällskap i studions mörka skamhörna – kanske är den rentav studions allra sämsta film.
”Den gode dinosaurien” leker med tanken på vad som skulle hända om dinosaurier aldrig dog ut. Skulle de leva sida vid sida med människorna eller rentav ta över vår roll som den mest utvecklade arten? Så möts Arlo och Spot, med viss hjälp av ödet, oväder och riktigt oflyt. Den förstnämnde är en skraj ung Apatosaurus. Den andre är en tuff liten människovalp som kommunicerar med morrande och minspel. Båda är mycket långt hemifrån och ska försöka hitta sin väg tillbaka utan att bli uppätna eller tappa modet.
På ytan ser det ur som ett klassiskt Pixar-äventyr. En dinosaurie och en pojke på strapatsrik vandring genom lika vackra som farliga landskap. Men bakom fasaden är det förvånande tomt.
All den själ och hjärta som vi blivit bortskämda med i filmer som ”Upp”, ”Wall-E” eller ”Hitta Nemo” saknas i ”Den gode dinosaurien”. Det är inte utan försök, man kan verkligen se hur en del scener är konstruerade för att manipulera fram skratt eller sorg, sympati eller oro. Om det bara inte var så livlöst sammansatt. Som om någon försökt kopiera en Pixar-film utan att riktigt kunna receptet. Det är snarare ett hopkok av gamla Disney-klyschor, där man hoppas att några beprövade knep ska löna sig på nytt. Mowglis knasiga resa i ”Djungelboken” gör sig påmind, samt de mörkaste bitarna ur ”Lejonkungen”.
Regissören Peter Sohn lånar själv ut rösten till Forrest Woodbush, en ängslig varelse som gömmer sig i skogen med en samling av smådjur på sina horn. Man anar först en en lättsammare och knasigare film än vad det faktiskt blir. Han blir istället ännu en i raden av alla lite malplacerade inslag, som mest blir till utfyllnad. Och när idéerna börjar sina märks det tydligt. Då kastar man livrädde Arlo i vattnet – än en gång. Eller plockar in karikatyrliknande, platta skurkar – än en gång.
Resan hem flyter på med många sådana störningsmoment, men få riktiga överraskningar för publiken. Arlo och Spot är så söta, men ändå ensidiga figurer vars öden och utveckling kan ses från mils avstånd. På sina håll kan det bli för läskigt för de minsta barnen. Andra delar dränks i sliskig sentimentalitet, medan humorn lyser oftast med sin frånvaro.
Pixar, den älskade animationsstudion som ännu aldrig har fått en flopp, har å andra sidan aldrig heller varit med om ett sådant problembarn som ”Den gode dinosaurien”. Halvvägs igenom produktionen bytte man ut regissören Bob Peterson (”Upp”) mot den mindre erfarne Peter Sohn. Skådespelaren John Lithgow berättade därefter att hela filmen skulle plockas isär och sättas ihop på nytt. Han var tänkt att spela in helt nya repliker, innan man skrotade även hela rollistan och ersatte med nya skådisar.
Ibland lyckas man överkomma de värsta hindren och ändå leverera en fantastisk film (”Råttatouille” ska också ha gett studion en hel del huvudvärk innan den träffade bioduken). Men här är det svårt att se hur barnen ska få någon glädje av filmen, som är småcharmig som bäst, men varken spännande, kul, lärorik eller på något annat sätt värd att se. Filmen känns snarare som en produkt, framstressad för att hinna sälja plastleksaker till julen 2015. Nej, Pixar, ni är bättre än så här.