Fredagen den trettonde och release av en ny skräckfilm är numera en lika självklar kombo som Gin & Tonic. Och eftersom Hollywood älskar att återvinna gamla idéer är dagens drinkbiljett inget mindre än en remake av en de minst framgångsrika filmatiseringarna av Stephen Kings böcker – ”Eldfödd” från 1984. Som vi väntat!
Problemet är att inget i ”Eldfödd” är särskilt engagerande. Filmens karaktärer är schablonfigurer utan personligheter som är representanter för en idé – den galne vetenskapsmannen, den korrumperade säkerhetstjänsten, den ångerfulla mördaren.
Det är lockande men förödande att jämföra ”Eldfödd” med sin äldre kusin (i vilket format som helst – bok, original, remake). Bägge handlar om unga tjejer med övernaturliga krafter som används för att ta ut hämnd på omgivningen. Men där ”Carrie” hade en genomarbetad och rik backstory till sin protagonist erbjuder ”Eldfödd” en mer generell historia. Hoten kommer inte från den nära omgivningen utan från samvetslösa säkerhetstjänster stödda av staten. Istället för religiös mani och rädsla för den egna kroppens är upphovet till krafterna experimentella droger. Det är mindre symbolik, mindre drama och mindre intimitet rakt igenom. ”Eldfödd” är mer actiondrivet och för att skapa en effektiv skräckfilm av den skulle man behöva injicera karaktärerna med drivkrafter och personligheter bortom det mest basala. Det är inget man lyckats med.
Producenterna ville ha ett stort namn och valde Zac Efron till den centrala rollen som Charlies pappa. Efron tillför filmen både stjärnglans och ögongodis men det är svårt att inte se honom som malplacerad för det känslomässiga i rollen – även om Charlies föräldrar skulle vara unga hippa studenter som gärna provar lite syra på fritiden.
Filmens inledning inger ändå lite hopp i och med den inre spänningen mellan föräldrarna (Efron och nykomlingen Sydney Lemmon som har en intressant närvaro men tveksam kemi med Efron) som upplever slitningar i sin internetlösa tillvaro på rymmen. De är inte överens om man ska tala om för Charlie (Ryan Kiera Armstrongs rolltolkning är lite avig men inte filmens stora problem) att man lever under ett ständigt hot om att fångas av den onda organisationen ”the Shop” – samma pack som utförde hemliga drogexperiment på isolerade studenter som gav dem superkrafter i första taget. Det problemet går snabbt ur världen när familjen åter jagas av organisationen (och filmen bryter upp med familjedynamiken för att bli en roadmovie fram till en stabbig, finneslös slutkonfrontation).
”Eldfödd” har förvisso moment som känns jobbiga att se men det är knappast en film som kommer få skräckkonnässören att hoppa högt. Det obehag man känner är av ren fysisk sort – chocken i att se sönderbrända kroppar. Man kan ge den att den vågar visa den mer ondskefulla sidan av barn – men det gör även andra filmer med betydligt större finess. Det blir dessutom smått komiskt när filmens big bad – skuggorganisationens skoningslösa ledare Captain Hollister (Gloria Reuben i en olycksalig rolltolkning) spelar sin rollfigur som en statist i ”The Office”. Karaktären växlar mellan att parodiväsa hot och att vara fejkat medkännande byråkrat utan att leverera en enda trovärdig känsla. Razziejuryn, take notes!
Men filmens tunna hämndintrig och schabloner till rollfigurer är inte det enda som gör den till ett av årets bottennapp. ”Eldfödd” lyckas nämligen inte ens med att få sin huvudperson Charlie att framstå som särskilt sympatisk. Hon må vara en 11-årig tjej med en hård lott i livet men Charlie verkar helt ärligt lite väl bekväm med att sätta saker i brand. Bilar, katter, mammor… Inget går säkert när hon är på det humöret. Charlie må ha kraften hos en supernova men filmen gör ingenting för att tända en inre gnista av entusiasm och lämnar en fullständigt kall och oberörd på slutet.