Den korta recensionen ovan hade egentligen räckt. Bara titeln, ”Godzilla vs Kong”, säger allt du behöver veta, och ungefär allt som finns att säga om filmen. Godzilla stöter på King Kong, kaos bryter ut. Titanernas kraftmätning varar i nära två timmar och slutet ska (eventuellt) avgöra sandlådedebatten en gång för alla – vem är egentligen starkast av de ikoniska filmmonstren?
Högtalarna skakar så det står härliga till när hela kvarter jämnas med marken. CGI-varelserna grymtar och frustar och kämpar tills bara en kan stå upprätt. Det är den slags film som kanske inte bjuder in till några djupare analyser, men jag har en teckengräns att uppnå, så nu kör vi ändå.
För att börja med det positiva. Det känns ändå sjukt lyxigt att bänka sig framför en fet storfilm! Filmtorkan som rådde under hela 2020 har gjort mig utsvulten både på popcorn och tillhörande underhållning av den mer episka skalan.
Och ”Godzilla vs Kong” levererar vad den lovar. Det är en vrålsnygg mix av action, äventyr och futuristisk science fiction, som bjuder på sjukt läckra fighter. Ett färgstarkt kaiju-kalas som förhöjs av pampiga ljudeffekter, och Tom Holkenborgs synthmusik som får allt att kännas som en fet musikvideo.
King Kong står i fokus under större delen av filmen, medan Godzilla lurar i havet som ett rovdjur redo för attack. Man väntar spänt på nästa sammandrabbning. De stora stridsscener som bär upp filmen är en fest för alla sinnen. Visserligen designade för en stor bioduk, men du lär inte heller bli besviken när filmen dyker upp på streaming.
Och det negativa? Okej, ni kom för att se monster slåss, inte för att höra Alexander Skarsgård leverera Shakespeare-värdiga monologer. Men det brister ju lite i en filmälskares hjärta när blockbuster-regissörer missar något så väsentligt som att skapa (mänskliga) karaktärer att bry sig om. Peter Jackson förstod vikten av starka rollfigurer och en engagerande story när han släppte ned Naomi Watts i monstersmeten på Skull Island i sin ”King Kong” (2005). Adam Wingard är så förtjust i sina 100 meter höga varelser att han glömmer bort de små människorna på marken.
En vettig dialog eller en logisk handling, såna där bagateller vi filmkritiker envisas med, det har uppenbarligen hamnat långt ner på priolistan.
Människorna är dock bara bleka biroller i dramat där två 100 meter höga varelser är stjärnorna. King Kong har mer personlighet än vad alla skådespelarna gemensamt kan frambringa. Deras jobb går mest ut på att följa efter monstren och förklara för publiken vad som händer, med enklast möjliga dialog. Det gäller också att avslöja en ny, ljusskygg organisation vid namn APEX (vad hände med Monarch?) – för dem som hänger med i Monsterverse-mytologin.
”Godzilla vs Kong” är del fyra i ett löst sammanlänkat filmuniversum, där filmerna ”Godzilla” (2014), ”Kong: Skull Island” (2016) och ”Godzilla II: King of the Monsters” (2019) har lagt grunden. Men det krävs egentligen inga förkunskaper. Vem som helst kan hoppa in och se den muterade ödlan göra upp med den missförstådda jätteapan. Alla delar har varit mer eller mindre fristående, med en egen ton och stil. När Adam Wingard tar över nyckeln till Monsterverse gör han det med uppenbar passion för genren, och får med flera blinkningar till Tohos klassiska ”Godzilla”-arv.
Filmens klimax är en uppgörelse i ett obscent neonupplyst Hong Kong by night. Total ödeläggelse där gissningsvis några miljoner människor mister sina bostäder och liv (men vi har redan konstaterat att det här inte är filmen där man ska bry sig om människorna).
En expedition till jordens mittpunkt, och den nästan förhistoriska världen Hollow Earth, är en annan av filmens visuella höjdpunkter. Jag gissar att fans kommer spola det mesta av ”handlingen” och gå direkt till de här godbitarna när de ser om filmen.
Skyr du platta karaktärer och förutsägbara historier? Bäst att leta vidare. Men söker du maffiga monsterfighter och läckra visuella effekter? Då är ”Godzilla vs Kong” filmen för dig.