Bamse och hans vänner har det lugnt och skönt i sommarvärmen, när det kommer ett nödrop från betydligt kallare breddgrader. Skalmans forskarkollega Beanka (givetvis en anka, ni behöver inte ens fråga) har mystiskt försvunnit på en forskningsresa. Givetvis måste Bamse, Skalman och Lille Skutt ge sig ut på en räddningsexpedition, som visar sig vara betydligt mer farligt än de kunnat tro. De hotas av vargar, en mystisk vulkan som när som helst får utbrott, och någon som vill rädda Beanka av inte helt altruistiska skäl.
Filmen introducerar med ett musiknummer, som påminner om “Agatha All Along” från “WandaVision“, också den helt nya antagonisten Kattja (gissa om hon är en katt) som är en småtjuv med hybris och längtan efter ett glassigare liv. Även om Kattja är en karaktär som är rätt vanlig i barnfilmer uppskattar jag henne, det är mer fart i henne än i många av Bamses andra antagonister.
“Bamse och Vulkanön” är precis vad man förväntar sig, men det känns som att det är en del av tryggheten med Bamse. Även det nya känns klassiskt, och man vet att det kommer gå bra. Ett irrationsmoment är att det finns en stund där filmen glömmer att Skalman har allt utom lokomotiv och atlantångare i skalet och han bara… står där och gör ingenting under en kris. Vilket är märkligt, för det är ju välkänt att hans mat- och sovklocka ibland ringer vid de mest opraktiska tillfällen.
Många kända röster hörs genom filmen – bland andra Johan Glans, Johan Ulveson och Sissela Kyle – vilket alltid gör att det finns en risk att bli distraherad, men det fungerar bra även om det tar ett tag att vänja sig vid Rolf Lassgård som Bamse. Filmen har förstås flera spänningsmoment, men på det stora hela går det i Skalmans makliga takt. De flesta barnfilmer går sedan länge i en hisnande takt med snabba klipp och konstanta ljudeffekter, så det ska bli spännande att se hur stort intresset är för den betydligt mer traditionella Bamse-filmen under julhelgen. Det hedrar filmskaparna att de inte försöker göra den till något den inte är, inte en enda TikTok- eller Fortnitedans prövas för att vara nere med kidzen.
Det är regissör Christian Ryltenius fjärde Bamsefilm, så han är van vid materialet vid det här laget. (Han var även med i original-“Space Jams” animationsteam vilket känns så random att jag måste dela med mig av den informationen.)
För även om “Bamse och Vulkanön” känns traditionell, har den fått en visuell uppdatering om man jämför med Rune Andréassons filmer som släpptes mellan 1973 och 1991, som jag tror att publiken är mer bekant med även om ett par filmer släppts sen dess. “Bamse och Vulkanön” har oerhört vackra miljöer, särskilt hur himlen skiftar lyfter allt som händer i förgrunden.
Våra vänner är sig förstås lika, men deras ansiktsuttryck har blivit mer komplexa – bara en sån sak som att de blinkar kändes ovant. Jag tror att uppdateringarna var nödvändiga för att fungera med en ung publik, men det har gjorts med kärlek och värdighet.
“Bamse och Vulkanön” är charmerande, nostalgisk och samtidigt tidlös. Den förvaltar Bamse-arvet väl, är sedvanligt snäll, men också spännande och lite finurlig. Filmens lunkande takt är en smaksak, jag tyckte det var trivsamt, men några barn kommer ha svårt att sitta stilla även om den inte är särskilt lång. Men det är en sällsynt film som erbjuder många barn, föräldrar och morföräldrar att ha en trevlig bioeftermiddag ihop utan att någon blir traumatiserad eller dör av tristess.