Efter en rad upptåg som bland annat involverade att släppa ner köttätande pirayor i en simbassäng, blir fröken “jag är allergisk mot färg” Wednesday Addams (Jenna Ortega) relegerad och skickad till Nevermore, ett internat för udda figurer såsom bland annat varulvar, vampyrer, sirener och gorgoner.
Här hamnar hon under sträng övervakning från rektorn Larissa Weems (Gwendoline Christie), blir motvilligt roomie med pastelliga Enid (Emma Myers) och finner sig själv att tvingas assimilera sig med mer eller mindre ovanliga klasskamrater. Som en bokstavlig hjälpande hand dyker dock handen Thing upp så att Wednesday i alla fall har en gotisk tingest från sitt hem långt, långt borta.
Anpassningen till preppiga Nevermore och staden Jerichos väna stil krockar med Wednesdays surmulna uppsyn och mordiska inställning till livet, speciellt då hon till varje pris vill undvika att bli som sin mamma Morticia (Catherine Zeta-Jones), som träffade sin cara mia Gomez (Luis Guzmán) just på denna plats. Men staden kanske inte är så tråkig som Wednesday först hade trott. I skogstrakterna runt om Nevermore härjar ett obskyrt, gigantiskt monster runt, men som trots hennes varningar och bevis inte verkar tas på allvar av stadens sheriff. Istället blir det nu upp till Wednesday gräva i både Nevermores, invånarnas och sin egen familjs bakgrund vilket leder till en upptäckt av både det ena och det andra skelettet i garderoben.
Den märkliga och något bisarra familjen Addams kan dateras ända tillbaka till 1930-talet, men många av oss har nog bara bekantat oss som unga med tecknade TV-serier och det tidiga 90-talets spelfilmer “Familjen Addams” samt uppföljaren “Den heliga familjen Addams” som dök upp ett par år senare.
I TV-serien “Wednesday” däremot, där har som titeln antyder bara den äldsta dottern Wednesday satts i fokus. Det är alltså mindre delar överdådigt kärlekspar (Morticia och Gomez syns faktiskt knappt i serien) och mer spotlights på vår sarkastiska tonårings vardagshändelser. Vad man än föredrar är en smaksak, men det är uppenbart att “Wednesday” försöker författa sin alldeles egen variant av den minst sagt annorlunda familjen.
På förhand är den här serien personligen ett något känsligt projekt, då både Tim Burton och Wednesday Addams var starka barndomsfavoriter hos mig. Tim Burton var under min 90-tals-uppväxt en synnerligen stark inspirationskälla (en av mina första krönikor här handlade om hur han fick mig att känna mig som hemma), medan hans sväng åt ett mer barninriktat håll under 00-10-talet fick mig att sakna den äkta gotiska känslan han en gång ingav. Jag vet inte om vi någonsin kommer att återse den där äkta helt originella “burtonesqua” andan, men kombinationen gotisk familj med gotisk mästare känns faktiskt som en bra kombination. Burton har själv regisserat de fyra första avsnitten av serien (vilket i mitt tycke även sammanfaller med att vara de bästa).
Att Wednesdays arga flätor och svartvita uppsyn skulle vara svår att iklä sig var jag förberedd på, men Jenna Ortega gör en alldeles ypperlig prestation. Hon lyckas både med konststycket att fånga Christina Riccis dödsseriösa Wednesday från 90-talets filmer, men också att skapa sin alldeles egna Wednesday. Och på tal om Ricci, så återsyns hon i en biroll som internatets “dorm mom” Marilyn Thornhill. På något sätt känns det som en stark trygghet att hon är involverad – det känns inte som att hon skulle låta sitt livsverk tillika ikoniska “are these cookies made from real girl scouts?” Wednesday Addams reduceras till någon sorts mesig eller intetsägande karaktär.
De åtta avsnitten vi följer väver ihop mystik, tonårsdramatik, svart humor, och då och då glimtar det till snabbklippt action. Tänk er att ni har detektiven Kitty från Kitty-böckerna, blanda med internatboende och idéer om “outcasts and normies” som vi kan känna igen från Harry Potter, och snudda vid de många tvistar och törnar som småstadsberättas i “Riverdale”. Ja, det sista kanske inte låter särskilt positivt, men tänk att den här världen är uppbyggd kring märkligheter och udda fåglar – det är mycket mer som “makes sense” än ur nämnda, helt urballade, tonårsröra.
Därmed inte sagt att vår historia är perfekt. Berättelsen snurrar stundtals in sig i en “whodunnit”-härva som fokuserar på tok för mycket på att anklaga invånarna hit och dit istället för att långsamt bygga upp den där spännande och mystiska stämningen. Det skulle kunna snyggas till lite i kanterna om vi kapade ett par avsnitt och fokuserade närmare på våra karismatiska huvudkaraktärer, för det syns uppenbarligen mycket talang på våra skärmar.
Karaktären Wednesday lever för fullt, kanske till hennes egna stora förtret. Jag hade många roliga stunder medan jag följde Wednesday tackla sin nya omvärld, speciellt när hon själv velade kring ifall hon skulle följa sin egen agenda eller hjälpa andra. Det gav oss en mjukare Wednesday, men som ändå bjuder på någon slags sorts dubbelironi som tar oss långt ifrån ifall du är ond eller god – i hennes värld kan ju död till exempel vara en bra sak.
Det finns mycket mer jag önskar av säsong två, främst att vi får se ännu mer av den stora familjen Addams (jag ser gärna en modern tids kusin Itt!) och hemskt gärna en ingående återvändo till det stora, gotiska slottet och alla dess spännande gångar, kistor och ond bråd död där du minst anar det.
De åtta avsnitten av “Wednesday” släpps (givetvis) onsdagen 23 november på Netflix.