Pålitligt knasig Wes Anderson-humor

Wes Anderson är en av de regissörer som du några fåtal bildrutor in i en film ser att det är hans verk. Med nio filmer på CV:et har han tveklöst hittat sin säregna, extremt personliga stil som antingen fyller dig med kärlek eller avsmak. Hans senaste är inget undantag utan knappast tvärtom – ”French Dispatch” kan vara den mest Wes Andersonska filmen hittills.

Allt är barnsligt lekfullt och typiskt Anderson – musik, animation, undertexter, färger, kulisser och peruker. Man skiftar hejvilt mellan färg och svartvitt (ibland i samma scen), man injicerar sporadiskt poesi och matporr. Och de där stillastående statisterna som stirrar rakt in i kameran är självklart närvarande. Det är nästan som om Wes Anderson gjort en Wes Anderson-parodi. Men vi accepterar det med glädje mycket tack vare att han och hans Oscarsvinnande ensemble verkar ha det så mysigt ihop.

Den här rundan handlar det om ett kärleksbrev till journalister, inspirerat av Andersons förkärlek till The New Yorker (vissa karaktärer och händelser är direkt baserade på verkliga sådana). Filmen utspelas i fiktiva franska staden Ennui-sur-Blasé på 1900-talet där en amerikansk nyhetsredaktion huserar och vi följer tre olika journalisters skruvade äventyr.

Inledningsvis är det nästan frustrerande spretigt och knasigt med hastiga infall och slumpmässiga karaktärer som inte verkar ha något gemensamt. Men så småningom landar såväl storyn som regissörens välbekanta charm och absurda humor. Att den möjligen inte är lika vass eller hjärtlig som i Andersons tidiga alster gör inte så mycket när det finns så mycket visuellt ögongodis att njuta av. Få filmskapare har ett sådant unikt öga för mikroskopiska detaljer.

Som så ofta i Andersons filmer så får den dessutom ett ordentligt lyft av den imponerande ensemblen. Det är så härligt att se dessa vanligtvis seriösa, dramatiska aktörer (inklusive sex Oscarsvinnare!) ta sig an dessa fåniga men ack så älskvärda rollfigurer med såväl allvar som glimten i ögat. Även om man pressar in bekanta ansikten i lite väl många små cameo-roller (speciellt Christoph Waltz känns malplacerad i sammanhanget) så ska man väl inte klaga.

Här får du chansen att se Benicio del Toro som en inspärrad psykopat vars målade konst helt plötsligt hyllas, i en satirisk del intressant som jämförelse med nya ”Candyman”. Eller varför inte Frances McDormand och Timothée Chalamet som revolutionärer i gasmasker? Saoirse Ronan som sjungande kidnapparstrippa? Personliga favoriten är dock underskattade Jeffrey Wright – han stjäl tveklöst filmen som nyfiken matkritiker. Men det är ett jämnt lopp.