Whitney Houston var en av våra största artister och röster inom musiken, så pass att hon fick smeknamnet ”The Voice”. Men med bästsäljande album å sidan så präglades hennes karriär av svåra missbruksproblem. Därför är det med aning skepsis man bänkar sig framför en biopic om stjärnan, då många filmer inom den genren har en tendens att fokusera på just missbruk.
Därför är det med glädje man ser att regissören Kasi Lemmons (”Harriet”) valt att skildra Houston som en viljestark, inspirerande stjärna istället för en tragisk missbrukare. Redan från första scenen när Whitney (Naomi Ackie) övar på att sjunga under strikta instruktioner av mamma Cissy (Tamara Tunie) så är det klart att Whitney älskar att sjunga och att det är det hon är menad att göra. Men hon är också en fri men lagom kaxig själ som tyngs ner av andra vars behov hon måste tillfredsställa.
Hade Lemmons satsat helhjärtat på detta tema hade filmen troligen lämnat ett starkare intryck. Men istället för att helt lära känna Whitney på djupet och landa i hennes tankar och upplevelser så blir det en ofta snabbspolad summering som kanske av respekt inte vågar gå in på personliga detaljer. Istället för att injicera hennes musik i berättelsen (som den briljanta ”Rocketman”) så bjuder man på lite väl långa musiknummer som inte tillför så väldigt mycket medan den dramatiska musiken är av malplacerad TV-filmstyp.
Det är synd, främst för att Ackie (”The End of the F***ing World”, ”Master of None”) lyser i huvudrollen. Hon fångar med en tilltalande glöd både Whitneys utstrålning och stjärnglans men även hennes beundransvärda bett och attityd. Samtidigt som vi känner med hennes frustration kring omvärlden som sviker henne – från den pengafifflande pappan till den buande publiken på en R’n’B-gala – så blir vi lika glada när hon slår igenom och drömmarna uppfylls.
Filmens hjärta bultar som bäst när kärleken kring Whitney skildras, inte minst med lesbiska bästa väninnan/partnern Robyn Crawford (Nafessa Williams, ”Black Lighting”). Deras scener värmer lite extra men även Tunie är fin och Stanley Tucci är pålitligt stabil som den typen av milda manager/mentor han numer spelar i sömnen.
Det finns mycket kärlek och respekt i Lemmons regi att man många av filmens svagheter kan skuggläggas manusförfattaren Anthony McCarten. Hans tidigare verk ”The Theory of Everything”, ”Darkest Hour” och ”Bohemian Rhapsody” har varit typiskt tillrättalagda biopics där skådespel överskuggat en slätstruken story. Det är synd att Whitneys historia landar i samma fack då hon och hennes legend förtjänar något större och bättre.
Men det finns fortfarande ett befriande fokus på hennes talang och karriär framför det personliga, något tyvärr ovanligt inom biopic-genren. I kombination med sympatiska skådespelare och några minnesvärda scener (inte minst slutet) så är det en biopic som liksom några av Whitneys mindre kända låtar kanske inte erbjuder fyrverkerier men en fin stund värd din tid.