Widerbergsk atmosfär

Bo Widerberg var tveklöst en av våra största filmregissörer. Med förmågan att berätta detaljrika, stämningsfulla historier om riktiga människor (oavsett om de var påhittade eller, som här, verklighetsbaserade) och deras livsöden i världen så fångade han oss gång på gång. ”Joe Hill” är inget undantag.

Titelpersonen var en gatumusiker och fackföreningsaktivist som emigrerade till New York i början på 1900-talet och engagerade sig mot de orättvisor många fattiga arbetare var tvungen att stå ut med. Under demonstrationsförbud fick han ut sina budskap om strejk med populära agitationssånger men skaffade sig i och med detta mäktiga fiender. De svaga, fattiga mot de starka, fattiga det vill säga.

Widerbergs favoritskådespelare Thommy Berggren spelar huvudrollen och är sådär avskalat mänsklig och sympatisk som han ofta var i regissörens filmer. Joe blir aldrig någon superhjälte eller övermänniska i sin kamp utan är en vanlig kille med ett hjärta av guld och en omtanke för sin medmänniska. Joe Hill skildras som den han var för många – en arbetarklassens hjälte.

Widerberg lyckas även fånga tidserans atmosfär med tjusig scenografi och kostym, utan att det blir pompöst eller skrytsamt. Det är en trivsam film att se på, elegant utan att fläska på med för mycket detaljer. Miljöerna och den välvalda musiken bidrar också till att man enkelt vaggas in i berättelsen och den tid den utspelas. Ur ett historiskt perspektiv är det dessutom fängslande att följa en Joes spännande resa och – lite bortglömda – kamp.

Ett smärre minus är det politiska perspektivet som blir aningen ensidigt. Den glödande idoliseringen av Hill gör att trovärdigheten haltar en aning och skildringen där läger är svarta eller vita, goda eller onda, känns inte rättvis. Vi känner med Widerbergs starka beundran och kärlek till Hill men det avslutande martyrskapet är aningen för strukturerat.

Men ser man utöver de politiska motiveringarna så finns här en stark, minnesvärd 70-talsklassiker med en av Sveriges främsta regissörer samt aktörer i högform. Och den är dessutom extra intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv som en svensk-amerikansk samproduktion med gott om förhinder, bland annat när Widerberg kom ihop sig med filmbolaget Paramount och valde att slutföra filmen i Sverige.