Det är mycket i livet som inte är rättvist. Olika löner, olika rättigheter, olika fördelar för olika människor. Och sedan det faktum att av många anses Johnny Depp vara den som förverkligade Roald Dahls fantastiska Willy Wonka när Gene Wilder var originalet.
Sedan ska man inte jämföra ett original alltför mycket med en (kändare) remake eller för den delen rentav anta att föregångaren automatiskt är bättre. Men även om jag personligen tyckte Tim Burtons version var underhållande så känns kritiken den fick motta (inte minst från Wilder) synnerligen motiverad när man ser filmen från 1971.
Det finns en sådan påtaglig charm med en så pass ambitiös film från 1971. Effekterna är riktiga istället för datoranimerade. Barnen är mer barn än barnskådespelare. Musiken är som gjord för en musikal istället för ett soundtrack. Och Gene Wilder är ett komiskt geni.
Det är ingen slump att Wilder själv kom på idén till sin entré i filmen där han fejkhaltar med sin käpp för att sedan ramla och göra en kullerbytta. Han ger Wonka den perfekta kombinationen av oemotståndlig charm och bisarrt vansinne. Sättet han helt inlevelselöst uttalar varningar åt de giriga barnen är komedi i perfektion.
Här finns också en väldigt lagom men ofta fyndig drift med kommersialism och överkonsumtion. Som kvinnan som inte kan välja mellan att rädda sin kidnappade man och behålla en chokladkaka som kanske innehåller den gyllene biljetten till Wonkas fabrik. Eller vetenskapsmannen som skapat en maskin som tar reda på var de resterande guldbiljetterna finns – men visar sig ha en attityd.
Det är dock en svårsmält film som inte helt framgångsrikt lyckas omforma Roald Dahls karaktäristiskt mörka och rätt elaka historia till en färgglad familjefilm. Mellan de effekterna och musiken är det egentligen ingen film för åtminstone små barn. Bara den psykadeliska båtscenen i tunneln är nog att skrämma såväl gamla som unga tittare – Wilders maniska spel är så övertygande att barnskådespelarna i filmen trodde att han blivit galen på riktigt.
Filmens svagaste del är slutet som kommer hastigt och från nästan ingenstans. Det är synd att vi inte får ta ett ordentligt farväl av Charlie och Willy, speciellt när filmen tar sådan tid att låta oss lära känna dem. Men den varma, bubblande känslan finns fortfarande kvar och Gene Wilders härliga Wonka är alltid värd att återbesöka.
Sorry Tim Burton, 1971 vs 2005: 1-0.