You know you love it, XOXO

”Gossip Girl”, baserad på young adult-böckerna med samma namn, är en såpopera á 2000-talet, men man kan likna den vid en klassisk saga då den skildrar vår tids prinsar och prinsessors jakt på evig kärlek och makt. 

Serien följer en grupp privilegierade, välklädda, unga vuxnas uppväxtår i de rika kvarteren på Upper East Side, Manhattan. Serena Van Der Woodsen (Blake Lively), seriens egna It Girl, utgör tillsammans med barndomskamraten och rivalen Blair Waldorf (Leighton Meester) själva navet för berättelsen. Den ena långbent blondin, den andre en mörkhårig intrigmakerska med ett hov av underordnade minions vid sin sida. Deras vänskap och romanser sätts ständigt på prov av berättarrösten (Kristen Bell) och tillika bloggerskan Gossip Girl. Konstant observerade av denna yttre faktor, det sociala mediet, i en ”syns-du-inte-finns-du-inte-värld”, tar de ständigt till nya knep för att hålla sig kvar på inne-listan. Den hemliga bloggerskans finkänsla för skvaller både förgör och förstör karaktärerna samt manipulerar dem till att begå oförlåtliga handlingar.

Förtrollade sagor behöver dock också prinsar som tävlar om prinsessornas gunst och i denna saga är det: Chuck Bass – den rike hedonisten, Nate Archibald – den präktige Lacrossespelaren, samt underdogen, a.k.a ”den fula ankungen” (knappast ful men ser ni alla säsonger så förstår ni liknelsen) – Dan Humphrey. Dan är en aspirerande författare, med rötter i Brooklyn. Han lyckas inte bara förälska sig i både Serena och Blair och nästla sig in i Manhattans egen ungdomselit utan även, med hjälp av sin vassa penna, förändra deras liv för evigt.

De sex säsongerna tuffar på i samma, ganska långsamma tempo. Det är som att läsa en skvallertidning med cliffhangers. Det är packat med romantik, burleskklubbar, champagnebrickor, modeshower och omsides påklistrade och ansträngda sidoberättelser om sex, droger, och festande där både Robyn och Lady Gaga gästspelar. Dialogerna och skådespelarinsatserna är långt ifrån fantastiska. Ingen av karaktärerna är särskilt trevliga, de är självupptagna och lär sig aldrig av sina misstag och jag är uppriktigt sagt förvånad över att jag inte kan sluta titta. De snygga, dyra designkläderna är så klart tilltalande och högstadievibbarna är där om än överdrivna och prydda i en vackrare skrud. Men självföraktet och de ansträngda vänskapsbanden har tyvärr en igenkänningsfaktor. De typiskt manliga männen och kvinnliga kvinnorna är egentligen förkastliga förebilder, men liksom att jag inte stoltserar med att jag snokar på folks festbilder, så skryter jag inte med att jag sett alla säsonger av ”Gossip Girl”. För modeintresserade skvallertidningsläsare så ger jag den en 5:a, men för manusintresserade tittare med en känsla för komplexa karaktärsporträtt så ger jag den en 1:a. Därför landar den motvilligt för mig på en svag 3:a.

Ur ett könsstereotypiskt perspektiv är det nog inte sämre att se ”Gossip Girl” än att läsa Askungen eller Törnrosa. Frågan är om de får leva lyckliga i alla sina dagar?