Franska rivieran. Unge Johan från Sverige har i brist på framtidsplaner flyttat in hos den åldrade filmstjärnan Celeste. I en sömnig lyxtillvaro bland lunchdrinkar och cigaretter betalar han, likt sina vänner, för den till synes sorglösa livsstilen med sin ungdomliga skönhet. Men trots att solen skiner vid poolkanten på rivieran lyckas Johan inte skaka skuggorna från en destruktiv tonårskärlek.
Per Hagmans andra roman, som snart fyller trettio, la någon sorts grund för författarens eviga slitning mellan drömmen om en evig hedonistisk ungdomstillvaro – och den kalla vardagen som varken han själv, eller de litterära karaktärerna, helt lyckas fly ifrån. På samma sätt tycks Anders Lennbergs (”Kärlekens språk”) adaption aldrig skaka av sig den litterära förlagan och ömsa skinn.
Skildringen av förbrukade själar i glamorösa riviera-miljöer och en ungdom i fri rörlighet över klassgränserna finns där, men bara på ytan. ”Det var bara snygga människor i solsken”, kläckte någon ur sig på väg ut från pressvisningen. Själv kände jag att vi hade nått eftertexterna innan filmen knappt hunnit börja och nu planlöst tvingades ut i dagsljuset i förtid, utan att någonting från filmen hade fått fäste.
Dialogen är stolpig snarare än förföriskt ledig och kvick. Till och med nattklubbsscenerna saknar puls. Nice, staden som Hagman så omsorgsfullt porträtterat, nu senast i självbiografiska ”Allas älskare, ingens älskling”, syns knappt till i filmen. Ett litet svek såhär i isoleringstider. Lågbudgetproduktionen upplevs stundtals bantad till den grad att kameran knappt vågar blicka över häcken kring Celestes lyxvilla.
Kritiker av Hagmans romaner har avfärdat dem som dandyistiska och ytliga. Filmatiseringen av ”Pool” tar dessvärre främst fasta på just den aspekten, skalet. När publiken varken bjuds på en inre eller yttre resa blir bioupplevelsen lika flyktig som ungdomen, dock utan att ögonblick att längta tillbaka till.