Hösten 1994 kom “Yrrol” – en ovanlig och roande film i sketchformat. 30 år senare finns det fortfarande gott om delar som är lika kul då som nu, men utöver dem har tidens tand inte varit nådig mot somliga sketcher.

RECENSION. Efter över 20 års väntan är vi tillbaka på Colosseum, när Ridley Scotts efterlängtade uppföljare till “Gladiator” svärdssvingar sig in på biograferna. Med storslagenhet, intrikata intriger, utmärkt skådespeleri och snygga slagsmål har den långa väntan inte varit förgäves.

RECENSION. Hyllade författaren Colson Whiteheads bok har blivit en Oscarstippad spelfilm. Även om grundmaterialet om våld mot unga, institutionaliserade svarta män är både intressant och viktigt, så går det förlorat på bekostnad av ett envist användande av POV genom hela filmen.

RECENSION. När två fromma mormoner dyker upp hos en vänlig, äldre herre har de ingen aning om vilken ondska som väntar dem i hans hus. Den senaste slow burn-skräckisen från A24 bjuder på djupa religiösa tankar, och Hugh Grants bästa rolltolkning hittills.

RECENSION. Sally Bauer vill bara simma, långt och ofta, men att vara kvinna på 30-talet med såna ambitioner är inte det lättaste. Historien om en internationellt känd långdistanssimmare har gott om spännande skeenden, men tappar fart på grund av bristande fördjupning.

RECENSION. Några djur söker efter trygghet i en värld efter att en okänd katastrof drabbat den. En ordlös och uppfriskande animationsstil med ett relevant och intressant tema, men det räcker dock inte hela vägen in i hjärtat.

RECENSION. En tickande, tät psykologisk stämning i Norges Oscarskandidat lämnar ingen oberörd. Halfdan Ullmann Tøndels långfilmsdebut imponerar och fängslar i ett starkt drama om gränser och känslor, där surrealism paras med den hårda verkligheten kring övergrepp mellan barn.

Lasse och Maja har ett nytt mysterium att lösa, samtidigt som deras egen vänskap sätts på prov när en mystisk, försvunnen maskot återuppstår och olyckor börjar ske. Den senaste LasseMaja-filmen bjuder på både klurigheter och läskigheter, medan den gläntar på dörren till större känslor.

RECENSION. Jason Reitman låter oss få se upptakten till programmet som skapade en helt ny syn på komedi och tv-underhållning. Genom noggrant orkestrerade scener och en svettig puls får vi ta del av de sanna men absurda 90 minuterna innan ”SNL” gick live för första gången, och tack vare perfekt casting och rapp dialog får vi följa med på en berg- och dalbaneliknande kamp mot klockan.

RECENSION. När strulputten Conny hamnar i fängelse för ett brott han inte begått behöver han ta till alla möjliga tricks för att försöka ta sig ur knipan. “Strul” är en remake som är så omgjord att den egentligen knappt är en remake, men väl en actionfylld stunds pålitlig underhållning med bra skådespelarinsatser.

RECENSION. Will Ferrell och Harper Steele har huvudrollerna som sig själva i en roadmovie, som också är en vänskapsfilm. Harpers väg till att komma ut som transkvinna, samt parets långa vänskap bidrar till en både hjärtevärmande och smärtsam, men i slutändan underbar dokumentär som behövs – nu mer än någonsin.

George Clooney är skådespelaren alla älskar att älska, men även han har sin beskärda del av dåliga rullar under bältet. Vi listar fem av de sämsta filmerna han medverkar i (varav flera kan vara roliga att se ändå).

RECENSION. Ali Abbasis senaste film följer Donald Trumps väg från en relativt blygsam början, till hans storhetsperiod under 80-talet. Syftet är att få veta hur han kom att bli den han är idag, men när ytan tar all plats från känslolivet blir slutresultatet lika platt som den offentliga bild vi är vana att få se.

RECENSION. Norges mest hatade man, Vidkun Quisling, mötte döden 1945. Innan dess hade han genomfört en statskupp och deporterat norska judar till koncentrationsläger. Men själv ansåg han inte att han gjort något fel. Norges uppgörelse med sitt förflutna är lågmält och mångbottnat, men saknar udd.

RECENSION. Grannlandet som redan visat vad de går för när det gäller politiska thrillers har lyckats igen. Danska “I maktens skuggor” är en tonsäker och mångbottnad film, som är oerhört relevant och öppnar för viktiga diskussioner.

RECENSION. När en ändlös fest på en ultralyxig, miljardärsägd ö börjar visa sina skitiga skarvar är det svårt att veta vad som är verklighet och vad som är en drogutlöst dimma. Zoë Kravitz regidebut imponerar stort med sin skickligt manövrerade spänning, men lättkränkta män kan anse sig varnade: den här feministiska våldsfesten är nog inget för er.

RECENSION. När xenomorpherna återvänder för att ta över mänskligheten ännu en gång är det upp till en grupp ungdomar och en halvtrasig android att stoppa dem. I takt med att hotet från utomjordingarna växer ökar också filmens tempo till maxgränsen, vilket slutligen gör att hela berättelsen snubblar över sig själv.