Oförlöst tonårskärlek i all sin klichédom som blir så uppenbar att årets mest efterlängtade film blir en oförglömlig parodi. ”Twilight” känns som en riktigt dråplig fjortisfylla med all sin medföljande baksmälla. Med andra ord, tro inte hajpen.

Lilla Spöket Laban fortsätter att fascinera. Det småfnissas och roar i en film som har långt större betydelse än sina alltför korta 40 minuter. Bara en till?

Frågan som besvaras i filmatiseringen av ”Kärlek i Kolerans tid” är inte den om evig kärlek utan mer hur man gör ett episkt konstverk till ett konstigt skrattverk. Vem visste att en våldtäkt kunde vara så rolig?

Segt. Tråkigt. Stelt. Inte mycket blir rätt när Frankrike för en andra gång porträtterar en nationalhjälte på film. Värdelöst? Nja. Värdefullt? Knappast. Någon Oscar bli det i alla fall inget snack om.

Stephen Chows senaste är filmen där ET möter Pokémon. En avkomma som inte är fullt så hemsk som man kan tro men likväl något av ett fördärvande av den egensinnige regissörens koncept.

En oengagerande barnslig ploj. ”The Clone Wars” är från så gott som första bildrutan en katastrof. Visserligen snyggt men George Lucas fortsätter att köra sin saga i botten. Allt för pengar. Inget nytt i Star Wars-rymden alltså.

Bond är tillbaka i dubbel bemärkelse. För det är inte riktigt den nydanande agenten som vi såg i ”Casino Royale”. Bistrare, hårdare och ute efter hämnd gör Daniel Craig mera man av de tidigare Bondversionerna.

Så här många muskler och ådror har nog aldrig tidigare skådats på den gröne jätten Hulk. Adrenalin är det minsta man kan säga om ”The Incredible Hulk” som bjuder på en riktig monsterfight men kanske missar målet med resten av filmen. En lång transportsträcka? Jo, det bidde inge mer.