Paris Hilton har morphat sig till hund och fått huvudrollen i en av de värsta filmerna den här sidan 2000-talet. Men med tanke på förutsättningarna fanns det kanske inte så mycket annat att vänta sig.

Natalie Portman, Scarlett Johansson, Eric Bana, Kristin Scott Thomas. Ja vad mer kan man önska? Rollistan är glödhet och likaså är det här fantastiskt vackra och underhållande kostymdramat, de små felen till trots.

Att årets julfilm skulle komma från Finland var väl en överraskning. Att den skulle vara så sockersöt antagligen inte. I vilket fall är tomten tillbaka i en så oglamorös skepnad som vi någonsin kommer att få se honom. Tacka och bocka för att Hollywoods patent tagit slut.

Tredje gången gillt är antagligen något som Frank Miller får hoppas på. För efter en miss som ”The Spirit” är det upp till bevis. Tills dess får fansen nöja sig med det snygga som finns att tillgå.

Oförlöst tonårskärlek i all sin klichédom som blir så uppenbar att årets mest efterlängtade film blir en oförglömlig parodi. ”Twilight” känns som en riktigt dråplig fjortisfylla med all sin medföljande baksmälla. Med andra ord, tro inte hajpen.

Lilla Spöket Laban fortsätter att fascinera. Det småfnissas och roar i en film som har långt större betydelse än sina alltför korta 40 minuter. Bara en till?

Frågan som besvaras i filmatiseringen av ”Kärlek i Kolerans tid” är inte den om evig kärlek utan mer hur man gör ett episkt konstverk till ett konstigt skrattverk. Vem visste att en våldtäkt kunde vara så rolig?

Patrick Dempsey kör på det säkra kortet och gör en romantisk komedi tillsammans med Michelle Monaghan. För vissa småputtrigt och småroligt. För oss andra ett kliande utslag.

Fransmän på skattjakt. Svenskar på kärleksjakt. Fransk och svensk film tar med ”Les Grandes Personnes” varandra hand i hand och bjuder på en salig blandning av tonårsfloskler, svensk melankoli och fransk passion. Och såklart en hel del cigarettfimpat självplågeri. Välkommen till skärgården.