När duon Jack Black och Michael Cera konverterar till apsläktet är det med en blandning av pubertalhumor och sarkastisk evolutionslära. Ett slående exempel på hur historien upprepar sig, även dålig sådan. För ”Supersugen”, ”Dumpad” och ”Year One” må dela på samma koncept men skiljer sig ändå ett antal sekel från varandra.

Almodóvar fortsätter med sitt egensinniga hantlag att göra film om udda, skrattretande men likväl sympatiska människoöden. Knappast med ett avbrott i trenden är ”Brustna Omfamningar” ändå en spricka i fascinationen. Kan man få en överdos av spansk excentrism får man det med råge.

En mockumentär om familjen Wahlgren kan ju onekligen skicka kalla kårar längs vilken ryggrad som helst men även i sin bisarrhet låta grymt kul. För är det någon mer än jag som undrat om Pernilla Wahlgren är en utomjording? ”Scener ur ett kändisskap” ger ingen klarhet varken i den här frågan eller något utöver det. Snarare tvärtom.

Regissören David Yates har än en gång viftat med sitt trollspö och gjort ”Harry Potter och Halvblodsprinsen” till en magiskt storslagen succé. Det är mörkare, våldsammare och sorgligare än på länge och det är hur bra som helst.

Efter tre inkomstbringande blockbusters har Sam Raimi känt sig så nostalgisk att han tar sitt filmskapande dit det en gång började. Dåligt smink, taskigt skådespeleri och en slafsig massa humor. ”Drag me to Hell” är lika absurd som ”Evil Dead”, lika smaklös som ”Evil Dead” och lika rolig som ”Evil Dead”. Knappast kult men den stora frågan är om det här är bra. Och visst kan man även som recensent ändra sig.

Återvinningens mästare gör än en gång våldet till obehaglig konst. Laddat med humor och spetsat med fantastiska insatser skriver Quentin Tarantino om historien i antifascistisk anda. Judarnas hämnd är här.

James Camerons ”Terminator” har varit föremål för otaliga ungars mardrömmar genom åren. Mördarrobotar från framtiden som nakna teleporterar in i närmsta bar för att påbörja slaktjakten. Och det började grymt, fortsatte ännu bättre för att sunka ner sig rejält utan Camerons trygga hantlag. När ”Terminator”-franchisen på något sätt nu ska börja på ny kula är det minst lika många förväntningar som farhågor som ska överbryggas.

Dystergöken Michael Haneke kör på sitt typiska koncept. Det är tungt, tyskt men trots det tilltalande. En film som utmanar sin åskådare i uthållighet. Om belöningen är riklig är upp till var och en men egenartat vackert, stillsamt tänkvärt och imponerande spelat räcker en lång väg.

Tuva Novotny är arg på SFI. Anledningen är att hennes senaste film, Original, bara kommer går upp på ett fåtal svenska biografer i år. Ursäkta språket, men tacka fan för det.

Ännu en gång ger sig professor Robert Langdon ut för att med expressfart lösa världens bäst bevarade gåtor. Den här gången hotas den katolska kyrkan av Illuminati som återvänt för att utkräva sin hämnd. Snart visar det sig att det dolda hotet kommer inifrån självaste hjärtat av Vatikanstaten.

Bland mutanter och missfoster är den kloförsedde Wolverine sannerligen en av de mest färgstarka. Hårig, muskulös och macho. Sinnebilden av man. När så X-Men blev biotrilogi var det bara en tidsfråga innan hårbollen Logan fick sin egen rulle. Och det är hårdexplosiv action i dess mest underhållande form.

Dö! Dö! Dö! Det är i stora drag vad ”The Haunting in Connecticut” kör på. Ett schysst upplägg men desto sämre genomförande. Visst blir man rädd men där emellan kunde det lika gärna spelas hissmusik. Det här är tråkigt, förutsägbart och ja, omedvetet roande i all sin kalkonighet.

Ett av Miyazakis tidigaste verk fortsätter att imponera både tematiskt och med en fantasieggande visualitet. När nu Disney, som köpt rättigheterna, börjar gräva fram dessa animerade pärlor finns det inget annat att göra än att hurra.

DreamWorks senaste parhäst med aliens och monster fortsätter spiralen nedåt i trytande fantasi. Karaktärsfattig och så gott som humorlös är det explosiv yta som vilar till grund, sånt som man kan köpa för pengar. Men som bekant byggs inga drömmar på de gröna sköna.

”Dumpa honom” spelar på ett klassiskt kort. Igenkänningsfaktorn är så tokhög att det blir pinsamt. I synnerhet för oss grabbar.

Vi är många som otåligt väntat på den. Några år, en rättstvist (Fox vs Warner Bros) och en sur Alan Moore senare är den här. Årets coolaste, maffigaste, mest imponerande… låt oss säga årets mest superlativsprängande film – ”Watchmen”.

Brendan Fraser säkerställer sin plats som familjeäventyrens konung. Något annat verkar han inte ha talang för. ”Bläckhjärta” är något kids lär älska, föräldrarna glömma och få resten av oss att sucka uttråkat.